Obama och den amerikanska drömmen

Under förra veckan ägande sig republikanerna åt att anklaga demokraterna för att förstöra den amerikanska drömmen. Det var populistiska budskap och falsarier om vartannat slogs det fast i medierna.

Den här veckan, när demokraterna samlas till sitt konvent, är det nog dags för exakt samma popvänliga och tveksamma stridsrop men i motsatt riktning.

Historien om den amerikanska drömmen är seglivad som få, extremt rotad i invånarnas själ och kultur. Eller som det brukar sägas: Det är den drömmen som har byggt USA.

Man kan såväl skriva under på dess existens som avfärda den som ett skämt, exakt hur det ligger till man debattera i all evighet. Men förutsatt att den finns och ska leva vidare så kanske det krävs en viss rättning i ledet. Jänkarna sliter idag i kraftig motvind.

När Barack Obama talar på torsdag, och formellt accepterar nomineringen till att bli demokraternas presidentkandidat, har han en rad frågor att besvara.

Det handlar om varför arbetsmarknaden aldrig når tillräckligt hög fart, varför uppgörelser ämnade att hjälpa bolånetagare på obestånd inte sipprat ut till människorna och varför statsskulden skenar. Om hur det kommer sig att storbankerna har växt sig ännu större än innan krisen, varför hälsoreformen är värd att betala för och den där rapporten från i fjol som pekade på att Wall Street inte straffats så slappt under de 20 senaste åren som under Barack Obamas tid i Vita Huset.

Bland annat.

Men inte minst handlar det just om den tynande medelklassen och den där drömmen.

Att det är många som tvivlar på Barack Obama är inte konstigt. Många har fått det mycket sämre under de senaste åren, i alla fall enligt statistiken.

Enligt siffror från National Employment Law Project visar det sig att 58 procent av jobben som skapats under de två senaste åren kom med en lön på maximalt 13:83 dollar i timmen. Enbart 22 procent av jobben hade med en ”medellön”, som det kallas, på mellan 13:84-21:13 dollar i timmen – och det trots att det var i den här gruppen som 60 procent av jobben strök med under recessionen.

En rapport från Census Beureau visar också att hushållens medianintäkter minskade med 6,7 procent mellan juni 2009, då recessionen slutade, och juni 2011. Det är mer än raset på 3,2 procent som upplevdes under recessionen, vilken startade i december 2007.

De officiella arbetsmarknadssiffrorna pekar visserligen på att 8,3 procent av invånarna står utan jobb. Men det är inte helt korrekt. Många är så pass uppgivna om att finna en ny inkomst att de helt enkelt slutat leta efter ett nytt jobb. Inkluderas de personerna landar vi istället på 15 procent arbetslösa.

Flera experter brukar därför ibland dra upp matkupongerna som ett tydligt exempel på hur amerikanarnas plånböcker faktiskt mår.

Medan den officiella arbetslösheten har sjunkit från runt 10 procent när Barack Obama klev in i Vita Huset till 8,3 procent idag så har antalet personer som tvingas ta emot matkuponger ökat med 44 procent.

Det kan delvis kopplas till en satsning från Barack Obama att faktiskt ge fler invånare matkuponger, men det är långt ifrån hela förklaringen. Snarare har många ännu svårt att få jobb, och de som lyckas kamma hem ett har alltså inte sällan sämre förutsättningar än tidigare.

I juli sattes därför också ett nytt rekord. Totalt tog 46,7 miljoner amerikaner, fördelade på 22,4 miljoner hushåll, emot matkuponger till en kostnad på strax över 6 miljarder dollar i månaden.