Hövdingens största utmaningar på SR

NY RADIOCHEF Det är inte mediekunnandet, utan förvaltningserfarenheten och den politiska tyngden som blir den största tillgången hos Sveriges Radios kommande vd. Men Mats Svegfors har en hel del att bevisa när det gäller visioner om framtidens medielandskap och public service-radions roll däri.

Beskedet kom som en bomb vid 8-tiden i går kväll, efter ett extrainsatt styrelsemöte: Mats Svegfors, landshövding i Västmanland, f d Timbro-chef, f d SvD-chefredaktör, ordförande i Beridna Högvakten, Kulturrådsordförande och numera snudd på ständigutredare åt regeringen, blir ny vd på Sveriges Radio.

Formellt är han bara ”förordad” av styrelsen, sedan följer MBL-förhandlingar med facket kommande vecka innan utnämningen formellt kan klubbas på det ordinarie styrelsemötet den 17 december. Men jag har väldigt svårt att tänka mig att styrelsen ska stöta på motstånd, på det sätt man gjorde med Joachim Berner 2003. Svegfors lär få jobbet – och kan starta så fort han kommer loss från länsstyrelsen, filmutredningar och annat.

Och det är förstås en jätteskräll. Jag kan ärligt medge att Svegfors inte fanns med på min lista över tänkbara kandidater, ens i den extralånga versionen. Jag har heller inte sett honom på någon annans – och alla rykten som cirkulerat den senaste månaden har handlat om en intern lösning, med någon ur den nuvarande direktionen på SR (vilket i klartext betydde programdirektören Hanna Stjärne eller vice programdirektören Cilla Benkö) som vd.

Varför? Tre korta förklaringar:

* Efter kaoset kring Berner och turbulensen kring Örn fanns det en stor intern skepsis till externa lösningar – i synnerhet sådana utan public service-erfarenhet.

* Motsvarande skepsis har funnits bland de potentiella kandidaterna: få är beredda att utsätta sig för den prövning det innebär att komma in på SR i det här läget – och jag är rätt säker på att styrelsen och dess rekryteringsbyrå fått ta emot en hel del ”nej, tack” när de började sondera marknaden.

* SR har inte råd att tappa tid och tempo, vilket en extern lösning nästan alltid innebär, i det läge som nu råder med en public service-proposition i faggorna, som kan leda till en hel del förändringar för SR. Titta bara på hur mycket tid som gick förlorad under Peter Örns läro- och utredningsår. Det kan inte SR gå igenom nu: snarare behövde de en vd som kan ta över direkt efter Kerstin Brunnberg, och helst efter samma linje.

Den sistnämnda punkten har SR-styrelsen försökt lösa genom att utse Cilla Benkö till vice radiochef. Hon lär få uppdraget att hålla ordning på de interna oppositionerna, så lär Svegfors dra det tyngsta externa lasset.

Men varför blev det just Svegfors? Tre svar, även här:

1) Han kunde och ville. Under sina åtta år som lanshövding har han tydligt visat att det uppdraget inte var utmaning nog: han har skrivit sin bok om Dag Hammarskjöld, varit region.- och filmutredare, ordförande i Kulturrådet och en hel del annat. Att avsluta karriären som landshövding var uppenbarligen inte aktuellt.

2) Han passar in i profilen. Det har aldrig specifierats att en radio-vd måste ha erfarenhet från Radiohuset (även om de flesta anställda och fackklubbarna alltid tyckt att det varit det viktigaste av allt) och frånsett den detaljen uppfyller Svegfors kravspecifikationen väl, med både medieerfarenhet och erfarenhet av politik, kultur och förvaltning. Som landshövding och regionutredare är han också väl förankrad i landsorten.

3) Han kan mediepolitik. Med fyra-fem månader kvar till den avgörande propositionen om villkoren för public service kan Svegfors direkt kasta sig in i den diskussionen – och han har rimligen både frikort till kulturdepartementet och regeringens öra.

Styrelseordförande Ove Joanson lyfte i går särskilt fram Mats Svegfors stora medieerfarenhet. Jag gjorde det själv också, när jag kort kommenterade styrelsens val. Men egentligen är det förvaltningserfarenheten som är hans allra starkaste sida, inte den erfarenhet han skaffade sig under åren som chefredaktör på SvD. Han kan driva ett stort verk, med miljardomsättning och tusentals anställda – och han är strateg nog att se hur en sådan stor organisation kan anpassa sig till nya politiska förutsättningar, men också försöka få de förutsättningarna så gynnsamma som möjligt. Eller som den kloka Barbro Hedvall på Dagens Nyheter säger: ”han vet något om medier och mycket om politik och förvaltning.”

Det Mats Svegfors framför allt har när det gäller medier är ett stort intresse för kvalitetsjournalistik, såväl historiskt som i samtiden. Jag hade, som chefredaktör på Journalisten, med honom i juryn som utsåg bidragen i journalistikantologin Goda Nyheter under tre år i början av decenniet – och det var tre år med en lång rad stimulerande samtal om vad det är som formar den bästa journalistiken.

Så när det gäller värnandet om SR:s särart och kvalitetsjournalistiken tror jag inte att någon lär slå honom på fingrarna. Det är en P1-fantast som tar över radion – och en som lär tala högt om behovet av en public service-radio som står emot utvecklingen på de mer kommersiella delarna av mediemarknaden. I debatten om public service lär han stå betydligt starkare än en intern SR-chefslösning hade gjort.

Men. Självklart finns det saker som ligger Svegfors i fatet.

Han är, framför allt, ingen framtidsman. Och det har inte bara med att göra med att Mats Svegfors är 60 år och en värdetraditionalist: det handlar också om att han har en del att bevisa när det gäller kunskap och visioner när det gäller den moderna mediemarknaden och mediekonsumtionen.

Morgondagens rutinmässiga SR-lyssnare lär bli färre, istället lär det blir fler som lyssnar selektivt via webben och podsändningar – och där möter SR som bekant en helt annan konkurrens än vad de gjort från de kommersiella radiostationerna. Det är oerhört viktigt att vd signalerar vikten av framtidssatsningar: webben på radion är snudd på undernärd när det gäller resurser – och här lär behövas lika rejäla satsningar som på SVT, även i ett kärvare ekonomiskt läge.

Mats Svegfors måste alltså dra igång processer som innebär att han lämnar ett framtidsföretag efter sig den dag han slutar – och han måste inleda det arbetet direkt.

Han kommer också att riskera att bli den siste vd:n för ett självständigt Sveriges Radio. Regeringen lär inte föreslå någon sammanslagning i vårens proposition, men det är inte alls omöjligt att den öppnar dörren för ett mycket tätare samarbete. Till och med en SR-värnare som Kerstin Brunnberg talar i dag, om än motvilligt, om att det förmodligen är ofrånkomligt med en public service-sammanslagning på sikt. Kanske från 2016, när nästa public service-tillstånd ska börja gälla – och Svegfors gått i pension.

I den närmare förestående framtiden kommer hans uppdrag att handla om att genomföra ytterligare besparingar och effektiviseringar på SR. Styrelsens och ledningens gamla drömmar om större budgetökningar än 2 % framstår som rena fantasifoster i dagens krisläge: nu handlar det snarare om att slåss för en så stor höjning
. Och i realiteten innebär det ytterligare sparkrav.

Det är alltså inget smörjobb han får. Att sköta SR är knepigare än att ratta Västmanland, det lär Mats Svegfors snart bli varse.