Det är inte public service som hotar landsortspressen

MEDIEPOLITIK Tidningsutgivarna vill inte ha konkurrens om den lokala journalistiken av nätet från public service-bolagen SVT och SR. Men oron i retoriken verkar något överdriven.

Tidningsutgivarnas vd Anna Serner skrev i veckan en debattartikel i Resumé (ej på nätet) om att ”statsstödd public service riskerar slå ut lokala medier”.

Serner har tidigare skrivit kort om detta på sin blogg, efter att BBC fått bakläxa på sin satsning på lokala nyhetssändningar på webben i Storbritannien. Hon ställde då dessa frågor: Hur får Public Service utveckla sina sajter? Vad ska anses ingå i uppdraget när de lägger ut sitt innehåll på nätet? Alltså – hur mycket extramaterial för de lägga ut innan det kan anses som en ny verksamhet?” Det är en politisk fråga även på EU-nivå, där det pågår en utredning om hur public service-satsningar eventuellt förvrider konkurrensen å mediemarknaden.

Hennes slutsats var följande:

”Vi håller alla andan. För ska tidningarna i framtiden ska kunna tjäna annonspengar på sina nätsatsningar gäller det att de har tittarögon. För det krävs naturligtvis kvalité och utveckling från tidningarna, men också rimliga möjligheter att konkurrera mot en jätte.” Serner och Tu vill därför begränsa de ”kringtjänster och extramaterial” public service satsar på på sina lokala och regionala sajter – och efterlyser tydligare spelregler.

Men att jämföra SR/SVT med BBC är, i det här fallet, inte riktigt rimligt. I Storbritannien kretsar debatten kring att BBC är för stort och mäktigt och riskerar att slå ihjäl allt annat: inte minst den öppet blödande regionalpressen, där de stora aktörerna just nu tappar upp mot hälften av sina annonsintäkter och där de flesta analytiker räknar med en rad av tidningsnedläggningar de kommande åren.

Så är inte läget i Sverige. Här har landsortspressen fortfarande en mycket god lönsamhet: 2007 var det näst bästa vinståret (räknat i nettomarginal) på 30 år – och även i den begynnande recessionen tycks landsortstidningarna klara sig relativt bra, med betydligt mindre annonsnedgång än exempelvis storstadspressen och tv.

Snarare är det landsortstidningarna i dess nya koncernsamarbeten, med snudd på regionala tidningsmonopol, som är jättarna. Och att försöka förhindra public service att utgöra ett lokalt/regionalt alternativ är inte något som Tidningsutgivarna borde göra mediepolitik av. Inte om de tror på det de brukar tala om när det gäller behovet av mångfald i medierna.

Det finns säkert många skäl för dagspressen att hålla andan, framöver. Men inte är det public service som är det största hotet.