Obamamanin på nätet är svår att kopiera

WEBBSTÖD Det var till stor del med de sociala mediernas hjälp som Barack Obama lyckades mobilisera såväl kampanjmedel som nya väljargrupper. Men det är ett svårkopierat recept.

Det dröjde bara sekunder efter det att Barack Obama utropats till vinnare i presidentvalet innan de första gratulationerna postades på hans Facebook-sida. Sedan har de vällt in, i tusental, från hela världen, under hela dagen.

Den som försöker läsa alla må tröttna ganska fort det är mest variationer av orden ”ja”, ”vi”, ”kan” och ”förändring”. Men de visar på något väldigt centralt i Obamas kampanj: hur han gav folk en möjlighet att uttrycka sig och bli delaktiga – och på så sätt byggde upp ett unikt stöd underifrån, i synnerhet från de som normalt inte brukar engagera sig politiskt.

Obama-lägret har haft större kassa än någon annan presidentkandidat, mest tack vare alla smådonationer från den här sortens sympatisörer, men det största värdet har inte funnits i pengarna, utan i denna väldiga mängd av anhängare som varit beredda att sprida hans budskap, med de sociala medierna som främsta arena.

Det är en ny form av engagemang; den demokratiska processen som livsstil snarare än som något obligatorium. (”Deliberativ demokrati” kallade PM Nilsson på Newsmill det när han gästade ett JMG-seminarium om det sociala mediekampanjandet förra veckan och det begreppet lånar jag gärna).

Detta kommer nu att ingå i grundkursen för alla framtida politiska kampanjmakare: se till att utnyttja de digitala nätverken. Men det är en vansklig uppgift. För att kunna agera på den sociala mediearenan måste man röra sig naturligt där. Det har Obama och hans supporters gjort, därför har det uppstått en gemenskap som kunnat användas som en politisk kraft och folkrörelse.

Men den som inte rör sig lika hemtamt i denna nya, deltagande och transparenta medievärld riskerar att framstå som en kejsare utan några kläder alls. När Mona Sahlin agerar i en kampanjfilm för svenska Youtube är hon som en turist utan guidebok; mest vilsen. Och liknande snedsteg lär vi se många av när alla partiledare vill få sin del av Obama-effekten.

Nyckeln till att bygga politisk obamamani på nätet är inte så lättköpt som att vara där. Den handlar mer om att vilja kommunicera och låta andra bli delaktiga. En övertygelse, snarare än en pr-strategi. Och vilkt svenskt parti kan, helt ärligt, säga ”ja, vi kan” om det?