Martin Jönsson om reklam & medier
Martin Jönsson
Martin Jönsson
PUBLIC SERVICE Vad är priset för tv-licensen? Högre än vad många tror, enligt remissvaren till public service-utredningen.
Remissvaren fortsätter att strömma in, flera dagar efter den officiella deadlinen. I dag kom SVT och SR in med svar (mer info senare) ; TV4 väntas komma in först nästa onsdag, efter att de fått en extra veckas betänketid.
Om man plöjer ett 70-tal remissvar, som jag gjort, ska det ganska mycket till för att enstaka formulering ska sticka ut tillräckligt för att fastna i medvetandet.
Men den här gjorde det, från Kronofogden, av alla remissinstanser:
”Den 1 januari 2008 fanns hos Kronofogdemyndigheten ca 1,2 miljarder kr i obetalda avgifter restförda för verkställighet”.
1,2 miljarder! Det är mer än hälften av en årsbudget för Sveriges Radio, nästan en fjärdedel av SVT:s årsbudget: 17,2 procent av alla de 6,975 miljarder Radiotjänst samlade in i licensmedel förra året. Och detta enbart i obetalda licensskulder som samlats på hög. En stor del av dessa lär betalas så småningom, men minst hälften av den summan lär förbli obetalda, tills de preskriberas, skriver myndigheten.
Märk väl: detta handlar inte om licensskolkarna, utan om de som anmält tv-innehav men sedan struntat i att betala räkningarna. Enligt Kronofogden är just licensräkningen en av de första som folk ignorerar, bland annat därför att risken för att få straffavgift är så liten. Kronofogden skriver till och med att ”Utebliven betalning av tv-avgiften är för många medborgare ingångsskulder till restföring hos kronofogdemyndigheten och i vissa fall början till att bli överskuldsatt”. Licensen är alltså skuldsättningens motsvarighet till hasch som inkörsport till tyngre droger, om man ska tro myndigheterna. Den som struntar i den sitter där snart med sms-skulder upp över öronen.
Räkningsvägrarna är inte så många. 2007 hade Radiotjänst en ”betalningseffektivitet” på 97,8 % på utsända räkningar. Räknat per månad är det bara någon promille som hamnar hos Kronofogden för utebliven licensbetalning. Men ackumulerat kan det alltså ändå bli så mycket som 1,2 miljarder. Utöver detta kommer sedan licensskolket. Exakt hur stort det är vet vi inte: den siffra som brukar nämnas är ungefär tio procent av hushållen.
Till detta kan läggas kostnaderna för administrationen av licensen. I sitt remissvar skriver Bo Lundgren på Riksgälden att staten skulle spara 160 miljoner om året bara genom att lägga ned Radiotjänst i Kiruna. Den siffran kan säkert diskuteras, men uppenbart för den som läser alla remissvaren är att det finns en massa kostnader och svinn förknippat med dagens licenssystem, trots alla pressmeddelanden från Rikab om att Sverige har världens mest effektiva licensinhämtning.
Så: vad ska vi dra för slutsats av det? Att licenssystemet har överlevt sig själv – i synnerhet med tanke på hur den nya teknikneutrala definitionen av tv-innehav gör bolagets kontroll av tv-innehav allt svårare?
Det är verkligen ingen lätt fråga att svara på. Jag har alltid tillhört dem som motsatt sig finansiering av public service via skattsedeln, bland annat därför att det innebär så uppenbara risker för dels politikerstyrning via budgeten, dels sämre möjlighet för bolagen att göra långsiktiga investeringar.
Men siffrorna i remissvaren är ändå värda att ta på allvar. Kanske är det dags för en grundlig utredning av licenssystemet, eller ”public service-avgift”, som Frebran vill kalla den, där alla alternativ verkligen granskas på allvar. Den utredning som nu föreligger skrapade bara på den ytan och den som gjordes dessförrinnan är inte längre aktuell sett till den snabba tekniska utvecklingen.
Det är möjligt att licensen fortfarande är det minst dåliga alternativet. Men alla siffror måste upp på bordet för en rejäl diskussion.
(För kännedom: i juni skrev kulturministern på DN Debatt att licensen fortfarande är huvudalternativet, men att regeringen är öppen för andra lösningar).
Läs också: