Fler än journalister har rätt till offentlighet

LAGSTIFTNING? Den digitala medierevolutionen skapar också nya etiska dilemman. Men att reflexmässigt ropa efter skärpt lagstiftning är inte rätt metod.

SR-programmet Medierna gjorde i helgen en bra summering av debatten kring spridningen av obduktionsprotokollen från Arbogarättegången. Bra, men deprimerande, att lyssna på.

Dels därför att justitieminister Beatrice Ask, som redan tycks ha bestämt sig om en skärpt lagstiftning när det gäller rätten att begära ut offentliga handlingar, förde så märkliga resonemang. Dels därför att hon fick stöd av allmänhetens pressombudsman Yrsa Stenius, som inte ser någon annan lösning än skärpt lagstiftning.

Ask talade om att man skulle kunna tänka sig att de journalister som begär ut handlingar skulle garantera att dokumenten inte spreds vidare. Dock utan att förklara hur detta skulle gå till. Frånsett att en sådan kontroll skulle vara omöjlig att hantera röjer det en skrämmande syn på vad offentlighetsprincipen är till för. Den är ingen fringis för yrkesverksamma journalister, utan en fundamental medborgerlig rättighet: alla ska kunna granska de handlingar som finns hos en myndighet utan att behöva förklara varför. Det är, i grunden, en fråga om insyn och rättssäkerhet, för alla.

Att pappan i Arbogafallet drabbats på ett orimligt, fruktansvärt sätt av den här spridningen av obduktionsbilder bestrider ingen. Men att använda den personliga kränkningen som grund för en betydligt snävare gränsdragning om vad som ska kunna lämnas ut och vad som ska hemligstämplas eller begränsas vore ett stort risktagande och en kraftfull försämring av dagens offentlighetsprincip, Det skulle föra Sverige närmare EU:s alltför hemligstämplande syn på myndighetshandlingar.

Ett parallellfall finns i tvisten om hanteringen av kreditupplysningsinformation, som kom på tapeten via bolag som Ratsit häromåret. Där föreslås nu, av statens utredare, omfattande begränsningar av vad som får lämnas ut och under vilka former (läs mer via tryckfrihetsexperten Nils Funcke).

Mindre öppenhet, på område efter område. Det är vad som borde vara huvudämnet för debatten i höst: inte bara det enskilda fallet med obduktionsbilderna.

Frågan om Arboga-protokollen togs också upp i torsdagens SVT Debatt, vilket fått ett ovanligt efterspel. Peter Sunde deltog i debatten som talesman för The Pirate Bay för att diskutera etik på nätet i generella termer. Det hela slutade dock med en direkt konfrontation med den drabbade Arboga-pappan; något som Janne Josefsson och Debatt-redaktionen nu bett Sunde om ursäkt för. Sunde kommenterar det hela på sin egen blogg.

Debatt-spektaklet visar, liksom Björn Elmbrants omdiskuterade debattartikel om att ”bloggosfären måste växa upp”, på ett av problemen med relationen mellan traditionella medier och politiker på ena sidan och sociala medier på den andra: att det saknas försåelse för att den nya, parallella medievärlden inte är den gamla lik. Det finns inte ett tydligt utgivarskap, det går inte att ställa individer till svars för vad ett stort, ogripbart kollektiv gör. De sociala medierna är, på gott och ont, en mångfald – och kan inte behandlas i debatten som traditionella medieföretag.

Om man ska diskutera dem måste man först visa en vilja att förstå hur de fungerar och vad det finns för styrkor i brister i de olika systemen. Att, som Elmbrant, säga ”Väx upp”, luddigt riktat till ”bloggosfären”, läser inga problem utan skapar bara en djupare klyfta.

(Läs mer om detta hos Anders Mildner, som resonerar sedvanligt klokt om problemen med många mediers rapportering av internet-relaterade ämnen.)

Det som behövs nu är inte pajkastning där ”gammelmedier” och ”nya sociala medier” ställs i varsin ringhörna som om de inte hade något med varandra att göra, utan ett seriöst samtal om vikten av att värna offentlighetsprincip, tryckfrihet och yttrandefrihet. Annars riskerar priset för inskränkningarna bli betydligt högre att betala än de kränkningar som dagens system leder till.