Nya Reko måste ta reklamkritik på allvar

REKO Den första Reklamombudsmannen blev en kvinna: Elisabeth Trotzig, i dag vd för Institutet för reklam- och mediestudier. Ett bra val, men hon har en tuff uppgift framför sig med att definiera uppdraget och se till att rollen inte blir för tandlös.

I nitton år har Näringslivets etiska råd, ERK, varit den huvudsakliga instansen för den som velat klaga på diskriminerande reklam. Knappt 5000 anmälningar har kommit in, vilket lett till knappt 500 fällningar, men väldigt liten reell effekt. ERK har mest blivit en sopstation för den allra sämsta sortens lokal flygbladsreklam med avklädda tjejer; den har aldrig blivit ett forum för reklambranschen och den kritik som riktas mot den på ett mer allmänt plan.

Men i samband med Göran Perssons attacker på ”objektifieringen av det offentliga rummet”, med påföljande utredning, insåg branschen att det var dags att visa ett något större intresse för de här frågorna för att inte riskera att få en lagstiftning i huvudet. Förbudet mot diskriminerande reklam eliminerades i och för sig av Nyamko Sabuni i våras, när hon kastade reklamförbudsutredningens förslag i den papperskorg där det hörde hemma, men debatten om kränkande reklam kvarstår.

Därför lanserades tanken på en Reklamombudsman i fjol. Reko finansieras av näringslivet, med en budget på 5 miljoner, och har som mål att – på några års sikt – bli ”den självklara instansen för att snabbt utvärdera invändningar och vid behov agera kraftfullt mot alla former av oacceptabel reklam”, för att citera ur Sveriges Annonsörers broschyr om Reko.

Men självsanering är en svår gren: den blir lätt tandlös, byråkratisk och inåtvänd. Därför är det otroligt viktigt att Elisabeth Trotzig som den första innehavaren av jobbet vågar definiera uppdraget offensivt. Hennes huvudjobb är inte att administrera anmälningar mot sexistisk reklam: det är att vara en synlig, offensiv och proaktiv branschdebattör, som är lyhörd för konsumenternas invändningar och vågar röra sig över ett brett fält.

För det handlar ju inte bara om för mycket naken hud på reklambilder, utan också om det som kanske är branschens största problem: reklamtröttheten och att alltfler upplever reklam som alltför påträngande, fördummande eller något annat. Det måste en Reko också kunna prata om, annars kommer allmänheten aldrig att få något förtroende för den här tjänsten.

Läs mer om Reko-utnämningen hosSveriges Annonsörer.

Läs också:

24/4 Pengarna i sjön när Sabuni säger nej

3/2 Uppdrag: självsanering

15/1 Förbudsförslaget lär hamna i papperskorgen

14/1 Perssons retorik landar i Sabunis knä

18/4 -07 Vilka muskler får reklamombudsmannen?