En PR-föreställning för det moderna Kina

OS-INVIGNINGEN ”En värld, en dröm” är det officiella mottot för
Peking-OS. Men bilden som gavs under den magnifika invigningsceremonin var
snarare ”Ett Kina, ett faktum”. Det var en manifestation av nationalistisk
stolthet, mer än något annat. Men också en bubbla av bibehållen kontroll, som
arrangörerna när som helst kan få spräckt.

Ingenting klickar, det ligger en fruktansvärd vilja i denna
osvikliga regi. Så skrev journalisten Barbro ”Bang” Alving om invigningen
av Berlin-OS 1936. ”Det är Tysklands stora manifestation det gäller, och
det känns”, skrev Bang – och det är självklart frestande att byta ut
”Tysklands” mot ”Kinas” för att kommentera gårdagens
ceremoni.

Men som propaganda var den här magnifika showen betydligt
mer subtil; välkomnandet av världen betydligt varmare, stöveltrampet svagare
och estetiken oändligt elegantare. Kanske sammanfattar man det bäst genom att
ta bort några bokstäver ur ordet propaganda: det här var mer PR än politik, i den
mån det går att separera de två. PR för ett enhetligt, enat Kina: storslaget
och perfektionistiskt, hypermodernt på en historisk grund.

Självklart var det även politiskt sett en triumfens stund.
Ingenting klickade; bojkotten uteblev (nästan), budskapet fördes fram, utan avvikelser, med en stolthet som
var påtaglig.

Att visa upp en politisk korrekt bild utan sprickor är dock
en olympisk paradgren som fler än Kina behärskat. Även under det vänliga,
folkliga Sydney-OS för åtta år sedan präglades invigningen av detta. Där lät
visserligen arrangörerna aboriginstjärnan Cathy Freeman få huvudrollen, i en
gest mot minoriteterna som knappast varit aktuell för organisationskommittén i
Peking. Men Freeman, som blev kontroversiell när hon många år tidigare sprang
ärevarv med den aboriginska flaggan, var på OS-arenan även hon noga med att
sluta upp kring den nationella och olympiska enheten.

Att Kina valde Li Ning i samma roll som Freeman var
förhandstippat av många – på många sätt är han ju urtypen för det moderna Kina
man vill visa upp. Han är ju inte
bara en kinesisk hjälte ur sportsligt perspektiv, med sina sex
gymnastikmedaljer från OS 1984, utan också en representant för Kinas ekonomiska makt, som grundare av det
sportmärke som slåss mot Nike och Adidas och som sponsrat många av de trupper som
tågade in på arenan. inklusive Sveriges.

Valet av honom som huvudperson speglar en kinesisk
självsäkerhet på gränsen till det arroganta. Via Li Ning finns ju en direkt
koppling till Sudan, som också sponsras av företaget. Budskapet är därför
tydligt: Kinas stöd för Sudan är inte något som omvärlden har med att göra. När
han sprang längs arenans kant och tände OS-elden var det därför som en ovanligt
tydlig symbol för Kinas kapitalism under politisk kontroll, med skygglappar mot
omvärldens invändningar och med den olympiska rörelsens välsignelse.

Samtidigt inser alla att invigningen är en isolerad
företeelse. Det här var kanske den enda stund där arrangörerna kunde hålla
fullständig kontroll över händelserna. När spelen nu öppnats blir sprickorna i
bilden mer påtagliga, oavsett om de tar formen av protester, terrorhot,
väderkaos eller bara en kritisk medierapportering.

Men det var onekligen en imponerande bubbla.