En utmärkt, men onödig utredning

PUBLIC SERVICE-UTREDNINGEN, DEL 3: Så, vad ska man säga om dagens public service-utredning? Efter att nu ha läst hela är spontanomdömet: utmärkt, men egentligen ganska onödig.

På ena sidan av mitt
skrivbord ligger två public service-utredningar från 2005. Den ena togs fram av
en parlamentarisk kommitté och tog upp villkoren för public service-bolagen i
stort kommande tillståndsperiod. Den andra skrevs av ensamutredaren Ulf Larsson
och ägnade sig helt åt finansieringen av public service.

På andra sidan av mitt
skrivbord ligger dagens färska public service-utredning, av kristdemokraten och
(snart) landshövdingen Rose-Marie Frebran.

Det är tre år och fem
månader mellan dem. Det är inte mycket i utredningssammanhang.

Det är inte heller
mycket som skiljer dess slutsatser åt. Det här sades, bland annat, 2005:
bolagens oberoende bör stärkas, detaljstyrningen minska, tillståndstiden förlängas
till sex år, sponsringen i SVT bör vara mer restriktiv och tv-licensen bör
ersättas av en medieavgift, med direktfinansiering, utan att pengarna ska
passera runbdradiokontot och budgetprocessen.

I dag sades, som jag rapporterat tidigare, nästan samma sak. Okej, ”medieavgift” har bytts
ut mot ”public service-avgift” och restriktiviteten när det gäller
sponsringen har blivit mer tvingande. Men annars är likheterna slående. Bolagen
bör finnas kvar som i dag, avgiftsfinansieringen likaså och politikerna ska, så
långt det går, hålla fingrarna i styr.

Den utredning Rose-Marie
Frebran har gjort har tagits fram på kortare tid och är på många sätt en
utmärkt sammanfattning av läget och villkoren för public service. Men
huvudintrycket när jag läst den är ändå att den är ett stort slöseri med
utredningsmedel. Och det var vi några stycken som befarade redan när den
tillsattes.

Så: varför denna
utredning? Jag kan, fortfarande, bara se en rimlig förklaring: att regeringen
ville köpa sig tid. Visst, det sker stora förändringar i medielandskapet som
beslutsfattarna bör ha kunskap om, men det motiverar inte en hel
utredningsprocess. Snarare blev utredningen till för att regeringen skulle
vinna ett år. Nu behöver allianspartierna – läs partiledarna – inte bestämma sig
förrän våren 2009 om vad man vill göra med public service. Låta det vara i
princip som det är, enligt de båda utredningar som nu finns på bordet – eller
förändra? Den diskussionen har de hittills inte velat lyfta upp på alliansnivå,
varken före eller efter valet. Nu har de fram till mars 2009 på sig: då ska
poropsitionen vara klar.

Det kan fortfarande bli
drastiska förändringar. Både moderaterna och folkpartiet driver ju den frågan i
sina mediepolitiska program, med förslag på avskaffande av licensen, införande
av public service-fonder och ett betydligt snävare definierat public
service-uppdrag. Även kd och c har har varit inne och tassat på den här sortens
förändringar, även om de inte vill gå lika långt.

Men det mesta
tyder just nu på att regeringen inte
kommer att anamma de omvälvande tongångarna från partiprogrammen. Ett skäl är
att de fortfarande står rätt långt ifrån varandra i enskilda frågor och
sannolikt inte vill riva upp regeringsfreden för den här frågan, ett annat att
de insett att det är betydlig svårare att regera som förvaltare av något så
känsligt som public service än vad det är att i opposition föreslå den ena
radikala förändringen efter den andra.

För svenskarna gillar ju
sitt public service, trots allt gnäll på licens, bristen på dansbandsmusik i
radion, svordomar i barnprogram eller Jarl Alfredius slipslöshet. Enligt en
undersökning från SOM-institutet som jag redovisade tidigare i våras anser alltfler svenskar att licensen är värd pengarna. När det gäller uppfattningen om olika kanaler rankas SVT dessutom generellt högt: 77 % har ett ganska/mycket positivt intryck av SVT 1, för SVT 2 är siffran 73 % , för Kunskapskanalen 57 % och för Barnkanalen och SVT24 är den 50 %. Det kan jämföras med siffran för TV4 som är 76 %, för TV3 46 % och för Kanal 5 som är 55 %.

Att ändra för mycket i public service
riskerar alltså att slå tillbaka mot regeringen. Därför tvekar de.

Det mest intressanta i
Rose-Marie Frebrans utredning – kanske rentav värt pengarna trots allt – är
hennes resonemang om hur kommersiella Sveriges television kan och bör vara.

När det gäller
innehållet har hon i princip inga begränsningar. Hon stämplar inte vissa
program som ”kommersiella” respektive ”public service” (som kulturministern
gjorde när hon hävdade att ”Sopranos” egentligen inte var public service”).
Snarare betonar hon vikten av att SVT är bra på bred, folklig underhållning,
hur kommersiell den än kan tyckas vara – och ser ”public service” som ett
helhetsvarumärke snarare än en etikett man kan sätta på enskilda program.

Men när det gäller detta
helhetsvarumärke är hon desto mer restriktiv när det gäller kommersialiseringen.
Som jag skrivit tidigare är hon skarpt kritisk mot SVT:s bristande
restriktivitet när det gäller både sponsrade sändningar och sidoverksamheter
som försäljning av olika produkter.

Brett och folkligt, men
strikt icke-kommersiellt: sådan är utredarens bild av public service. Jag måste
säga att jag gillar det.

Läs också:

30/6 SVT får bakläxa för sponsringen

30/6 Snudd på jackpot för public service-bolagen