Polemik om presstödet

PRESSTÖDET I måndags gick tiden ut för de 41 remissinstanser som erbjudits att komma med synpunkter på kulturdepartementets promemoria om presstödet. Drygt hälften av dem inkom med svar, plus en och annan som tyckt till på eget bevåg, i hopp om att påverka politikerna. Det här är vad de sade.

Eftersom förslagen från regeringen i första hand handlar om att, inom fem år, ta bort 48 miljoner per år i presstöd till SvD och Skånska Dagbladet är det en delikat fråga att rapportera om, som SvD-anställd medieanalytiker. Men om jag ska ge mig på ett neutralt försök att sammanfatta de svar som har något att säga i sakfrågan lyder det ungefär så här:

Först finns här Parterna i målet. Å ena sidan de som drabbas av förslaget (Svd och SkD), å andra sidan de som gynnas mest av att deras konkurrenter får en försämrad ekonomi (Bonnier AB och deras skånska tidningar). De står för de textmässigt mest omfattande och retoriskt mest laddade svaren. Skånskans vd Richard Kling sätter exempelvis ett direkt likhetstecken mellan ett genomförande av förslaget och en nedläggning av tidningen. Bonnier, å sin sida, värnar om rikets finanser och påpekar omtänksamt hur staten skulle kunna ”använda sina pengar bättre” än genom att betala ut presstöd.

En andra grupp är de Reflexmässiga Reaktionerna, för och mot, från instanser som Timbro, TCO och Journalistförbundet. Besläktad är gruppen Specifika Särintressen, som remissvaren från fådagarstidningar, gratistidningar, centerpressens förening och norrländska s-tidningar.

En mer intressant grupp är Juridikprofessorerna, som i olika grad är lierade med intressenterna i gruppen ovan. De bryr sig inte om något så trivialt som medial mångfald, utan ägnar sig bara åt frågan om huruvida presstödssystemet är förenligt med EU:s regelverk. Ulf Bernitz anser att det mycket väl kan vara det och att departementet brustit i sin analys av läget och hastat fram ett förslag utan att utreda vad EU-kommissionen egentligen tycker. Lars Henriksson ifrågasätter dock starkt om det nuvarande stödet är förenligt med gemenskapsrätten och Hans Stenberg hävdar att inte bara storstadsstödet utan allt stöd till andratidningar strider mot EU-fördraget. Hela skalan, alltså.

Den grupp som opinionsmässigt känns tyngst är de Oberoende Kritikerna. Konkurrensverket och Presstödsnämnden sågar båda bristen på en analys av effekterna för mångfalden inom dagspressen. Ännu tuffare i sin kritik är Justitiekansler Göran Lambertz, som menar att det är ”anmärkningsvärt” att departementet inte gjort någon konsekvensanlys eller politisk utvärdering, av vare sig mångfaldsfrågan eller yttranderfrihetsaspekten. Han anklagar departementet för en ”juridifiering” av frågan (vilket är rätt kul sagt av en jurist) och menar i princip att politikerna brytt sig för mycket om att tolka EG-rätten och för lite om att ta mediepolitiska hänsyn. Hans slutsats är att departementsförslaget bör skrotas, i väntan på en ordentlig politisk analys.

I september ska kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth formulera regeringens slutgiltiga förslag i frågan. Hon kan möjligen ignorera vad parterna i målet säger. Men kritiken mot att hennes departement gjort ett slarvigt jobb är svårare att slå ifrån sig.

Som jag konstaterat tidigare: få ifrågasätter behovet av att göra en ordentlig översyn av presstödssystemet, som onekligne har fler brister än förtjänster. Men förslagen i promemorian är inte den översynen, utan blott en hafsig halvmesyr.

Läs också:

26/3 Ännu en halvmesyr om presstödet

13/2 Regeringen svarar om presstödet
31/1 Maud flippfloppar om presstödet
25/1 Presstödsfrågan är kvar i långbänken
13/6 Regeringen är presstödets bästa vän
14/2 Professorns lovsång till presstödet