Grävjournalistik som om inget hänt

GRÄV 08 Om grävjournalistiken ska frälsa världen krävs det att
världen lyssnar. Så varför handlade helgens kraftsamling om den undersökande
journalistiken så lite om dem som ska ta del av den?

I går avslutades Grävande journalisters seminarium i Göteborg, efter tre dagars utbildning, murvelmingel och debatt. Det publika
dragplåstret bestod bland annat av att den brottsmisstänkte Trond Sefastsson
lät sig utfrågas av först en lundaprofessor och sedan av publiken: den förre
lät Trond avvisa de flesta anklagelserna och kontra mot mediernas bevakning, de
senare ansatte honom betydligt hårdare när det gällde sammanblandning av
yrkesroller.

För journalister med ambitionen att avslöja, granska och
berätta

är Gräv en inspirationskälla. Men det är också, somOlle Lidbom på
Vassa eggen så träffsäkert konstaterade i fjol, en plats där diskussionen
till väldigt liten del ”handlar om att beröra läsaren och tittaren. Det handlar
mer om att få genomslag i andra medier och bli uppmärksammad och älskad av
varandra.”

Om man granskar programpunkterna ser man att nästan ingen
handlar om publiken och den nya transparensen, där allt som rapporteras genast
blir en del av större, interaktiv debatt. Nyhets- och grävjournalistik i dag är
ju inte den slutprodukt som det en gång var: istället är det första byggstenen
i konstruktionen – eller i vissa fall, dekonstruktionen – av något som
inbegriper även publikens åsikter och kunskap.

Men av detta märks inte mycket på ett grävseminarium. I den
mån det fanns programpunkter som handlade om ett större mediesammanhang blev
detta omnämnt som ett hot: exempelvis genom att företag, politiker och
pr-konsulter använde sig av egna medier och bloggar för att ifrågasäta och
avväpna det den grävande journalistiken åstadkom. I en programpunkt kallades
det här fenomenet för ”krigsorganisationer”, vars syfte var ett attackera
journalistiken.

I en debatt om grävjournalistiken som jag ledde i fredags
tog jag upp den här synen och ställde frågan om detta inte bara är en naturlig
utveckling och något som redaktionerna måste acceptera och till och med
välkomna, eftersom det tvingar dem att vara mer korrekta och mer genomarbetade.
Jag ställde bland annat den reotriska frågan: ”När ska journalisterna lära sig
hantera den moderna medieverkligheten? ”. Svaret, från Janne Josefsson, var
illustrativt: ”Hur ser den ut?”

Om den grävande journalistiken, liksom alla andra former av
journalistik, ska bli mer relevant är det nödvändigt att den i större
utsträckning närmar sig publiken istället för att distansera sig från den.
Crowdsourcing, transparens, öppen diskussion: där finns metoderna att väcka
engagemang.

Att agera som om journalistiken rör sig i ett eget
universum, med publiken enbart som passiv mottagare av den framgrävda dyngan,
är det säkraste sättet att få den att bli allt mindre relevant och gör den bara
allt mindre verkningsfull.