Politiska hot får Hamilton att samla styrkorna

PRESS PÅ PUBLIC SERVICE Rose-Marie Frebrans utredning om public service ska vara klar först 30 juni. Men den har redan haft en tydlig effekt: den har fått både SVT och SR att skynda på sitt rationaliseringsarbete. Men frågan är om dagens kvartsmiljardsbesparing på SVT är tillräcklig för politikerna – och om de accepterar att SVT slirar på kraven om hur mycket tv som ska göras utanför Stockholm.

Vid lunchtid i dag presenterades SVT:s senaste sparpaket för all personal via intern-tv. Till stora delar var det ett väntat paket: den omorganisation som görs, med färre enheter och chefer, är en naturlig fortsättning på det vd Eva Hamilton gjorde redan efter några månader på sin post. Kostnadsminskningen på 250 miljoner var också nödvändig och väntad: Hamilton konstaterade i en intervju som jag gjorde i höstas lakoniskt att ”vi blöder”: enligt hennes beräkning tappar SVT varje år 80 miljoner kronor i köpkraft, när sändringsrättigheter och produktionskostnader ökar snabbare än anslagsuppräkningen från staten.

Hamilton och Sveriges Radios vd Kerstin Brunnberg gjorde i höstas ett utspel där de dels presenterade planer på ökat samarbete mellan bolagen, dels tuffade till tonen och krävde ökade anslag, med indexuppräkning och direktfinansiering, för att ha möjlighet att hålla uppe kvalitetsnivån på sikt.

Dagens paket är den naturliga fortsättningen på det utspelet – och ett direkt svar på formuleringen i regeringens direktiv till Frebran om att ”det inte får finnas några tvivel om effektiviteten i programföretagen”. SVT minskar kostnaderna med administrationen med hela 40 procent och sänker kostnaderna med 250 miljoner om året. SR minskade redan i fjol kostnaderna med 163 miljoner och pressar i år och de kommande åren ner kostnaderna med ytterligare drygt 30 miljoner om året. Totalt sett krymper public service-bolagen just nu därmed med uppåt 600 tjänster.

Både Hamilton och Brunnberg lär hävda att detta är besparingar som de tvingas göra oavsett vad politikerna kommer fram till, för att inte behöva skära i sina programbudgetar. Men självklart är det så att de vill visa att de redan åstadkommit mycket av det som utredaren lär kräva – och att effektiviseringsarbetet inte går att ta så mycket längre.

Just med tanke på att denna politiska giljotin svävar över bolagen lär den interna oppositionen bli begränsad efter SVT:s sparpaket – även om det lär gråtas en och annan tår i Norrköping över att all riks tv-produktion försvinner därifrån.

Förra gången SVT drog ner på tv-produktionen i riket, hösten 2003, kallades det för ”ett sabotage mot public service-tanken” från fackligt håll. Aftonbladet satte rubriken ”Ett yxhugg mot Sverige”, interntidningen Vipåtv rapporterade om ett bolag ”i chock” och stora delar av medarbetarna krävde att vd Christina Jutterström och programdirektören Leif Jakobsson skulle avgå.

Då var nedskärningarna dock illa förnakrade och ännu sämre kommunicerade. Den här gången lär förståelsen vara större för att SVT helt enkelt inte har något val. Det lär grymtas en del, men också konstateras att detta är ett nödvändigt ont, för att rädda public service på sikt och säkra resurserna till programproduktionen.
Bland de 3000 anställda på SVT finns i dag rimligen en annan insikt om sakernas tillstånd. Till exempel att:

* SVT är en för topptung organisation, där för många chefsled och enheter skapar onödig byråkrati och dyrare produktion.

* Med den nya strategin att satsa på ”färre men bättre” huvudkanaler behövs det inte lika mycket programproduktion.

* Konkurrenssituationen och det politiska trycket är i dag mycket hårdare, vilket ökar kraven på SVT att bygga en mer slimmad och effektiv organisation.

Det mest kontroversiella i sparpaketet är frågan om storstäderna vs landsorten. SVT har redan en rätt fri tolkning av radio- och tv-lagens uppdrag om att den andel av allmänproduktionen i SVT:s rikssändningar som produceras utanför Stockholm ska uppgå till minst 55 procent. I den senaste public service-redovisningen skriver bolaget att ”57 procent av allmänproduktionen producerades under överinseende av programchefer i regionerna.” Vilket ju inte riktigt är samma sak.

Nu slirar man ännu mer på målet. I ett internt dokument om den nya organisationen konstateras att den nya strategin bygger på ”en omtolkning”. ”I botten ligger det kvar en tydlig ambition att leva upp till kravet på att 55 % av tv-produktionen ska göras utanför Stockholm, men för flertalet av produktionerna spelar det ur demokratisk eller kulturgeografiskt perspektiv mindre roll exakt var de produceras.”

Av en tvingande regel från politikerna har det alltså blivit ”en ambition”. Det är politisk gambling på hög nivå, med tanke på hur viktig den regionala mpngfaldsfrågan brukar vara i riksdagen. Förra gången det skulle plockas bort riks tv-produktion gick lanshövdingar och riksdagsledamöter ju man ur huse för att protestera – och det kan bli en del sådant även den här gången.

Eva Hamiltons svar är att ”SVT ska spegla hela landet – men sättet att göra det är inte att producera Packat och klart i Falun”. Det har hon väldigt rätt i: i strävan att nå mångfald har SVTs produktionsappart blivit alltmer krystad. Det den regionala organisationen ska användas till är självklart att producera mer regionalt material – nyheter, debatt och annat – och därutöver bidra till att idéarbetet och programperspektiven inte blir alltför topp- och storstadsstyrda. Men för ett företag som slåss med krympande resurser borde det vara en självklarhet att samordna produktionen överallt där den går att samordna och istället lägga pengarna på bättre innehåll. Att göra riks-rv är ju faktiskt ingen rättighet för alla städer.

Politiskt sett är och förblir den geografiska mångfalden dock en het potatis. Den får Hamilton nu hantera, från ilskna östgötar och andra.