Dags för en extreme Debatt makeover

TV-DEBATT I veckan skrev Stina Lundberg Dabrowski och hennes redaktion ett upprört debattinlägg, där de frågade sig varför representanter för regeringen tackar nej till att delta i deras program. Men den mest relevanta frågan är en annan: varför är debattprogrammen i tv så fast i en förlegad form?

Det är inte svårt att förstå att det finns en viss frustration på de SVT-redaktioner som vecka efter vecka – i ett allt utom klimatsmart upplägg – ska försöka få makthavare och opinionsbildare från Stockholm att resa till Umeå och Göteborg för att, i bästa fall, få några minuter på sig att framföra sina åsikter i rutan. Det kan inte vara helt lätt.

I veckan bubblade denna frustration upp till ytan, sedan det blivit klart att Fredrik Reinfeldt, Anders Borg och Sven-Otto Littorin tackat nej till att delta i torsdagens planerade SVT-debatt om arbetsmarknadspolitiken, trots att de ändå var på väg till Göteborg, för att delta i moderaternas kommunala rikskonferens.

I en artikel på Politikerbloggen sade researchern Mats Wångersjö att det var ”ett demokratiskt problem” att politikerna avböjde och i enartikel i Expressen dagen därpå tyckte Stina Lundberg Dabrowski sig se ett mönster av debattvägran från regeringskansliet: ”De sticker huvudet i sanden, duckar för kritiken och skapar ett hål i det offentliga samtalet”.

I artikeln ställs den retoriska frågan ”Vad kan vara viktigare att göra en torsdagskväll mellan 22 och 23 än att i 60 minuters direktsändning, i Sveriges största debattprogram, diskutera de mest centrala frågorna i svensk politik?”.

Det är, förstås, en relevant fråga. Att politiker har synpunkter på upplägg och detaljer kring utfrågningar och debatter är ett evigt problem. Inför varje partiledardebatt pågår ett veritabelt skyttegravskrig mellan redaktioner och partikanslier om profilen på utfrågarna, upplägget, frågeställningarna, tidsrättvisa, belysningen och allt annat mellan himmel och jord. Och de allt hårdare kraven riskerar att sätta upp allt högre hinder för journalistikens möjligheter att få något vettigt sagt.

Men att enbart skjuta de som inte ställer upp är alldeles för enkelt. Inte ens statsministern har faktiskt närvaroplikt, när SVT kallar. Och när SVT-redaktionen ställer frågan ”Varför tackar regeringen nej?” bör de också fundera på om inte en del av svaret finns hos dem själva. Det kan ju vara så att politikerna inte ser program som Debatt, med dess höga tonläge och bakgrundsfond av ilskna tittar-sms som en bra arena för ett seriöst samtal.

Så här skrev exempelvis riksdagsledamotenElisabeth Svantesson (m) i en kommentar på sin blogg: ”Det kanske helt enkelt är så enkelt att ministrarna väljer att delta i andra debattprogram där det går att tala till punkt. ”

Debattprogram i tv har en märklig förkärlek för att samla för många ämnen och för många gäster – gärna på en läktare där programledaren kan gå runt och få deltagarna att leverera sina förberedda åsikter utan några verkliga försök att få ihop det till ett levande samtal. Då blir det mer underhållning eller pajkastning, beroende på kvaliteten, än verklig debatt.

På senare tid har det hänt väldigt mycket när det gäller utrymmet för långa och lyssnande intervjuer och samtal i tv-rutan, från K-G Bergström till Lars Adaktusson. Men när det gäller debattprogrammen, i och utanför SVT, har utvecklingen på många sätt stått stilla.

Det kanske är en ”extreme makeover” av hela upplägget som behövs för att locka tillbaka politikerna?