Så gör SVT för att skyla över publikraset

PUBLIC SERVICE-DAGEN Sveriges Televisions vd Eva Hamilton brukar förklara SVT:s snabbt sjunkande tittartidsandelar med att SVT numera konkurrerar med 250 andra kanaler. Och det låter ju jobbigt. Synd bara att det inte är sant.

Så här brukar det låta när någon journalist frågar Eva Hamilton om hennes förklaring till att SVT tappat så stor del av sin publik de senaste åren. Under åren 1997-2005 föll andelen från 47,6% till 40 % och de senaste två åren har den rasat ännu snabbare, ner till 34,5 procent i fjol. Och förklaringen lyder:

– Vi lever i en ny värld och då lönar det sig inte att
jämföra med den gamla monopolsituationen. De senaste sju åren har vi i
Sverige fått 250 nya tv-kanaler att välja mellan. I denna konkurrens
har SVT fortfarande en dryg tredjedel av marknaden.

Citatet är hämtat ur en DN-intervju i veckan, men det kunde tagits från nästan vilken annan intervju som helst med henne sedan hon tillträdde som vd. Och det är inte bara hon: även andra chefer på SVT har anammat 250-myten, som en bild av hur kämpigt det är för SVT att vinna tittare.

Men. Det stämmer inte riktigt. Så stor är inte kanalmångfalden och framför allt är det stora antalet kanaler ingen bra förklaring till SVT:s snabbt sjunkande andel. Och det var ganska länge sedan SVT hade monopol.

SVT:s egen publikanalysavdelning medger, vid en kontroll med dem, att det förvisso finns ”publikspår” av 220 kanaler i mätföretaget MMS register. Färre än 250, men ändå ganska många. Det är dock långt ifrån alla som lämnat publikspår under det senaste året. Många kanaler är inte längre i drift och finns med bara för att möjliggöra historiska analyser. Andra är extremt marginaliserade lokala kanaler, med ytterst begränsad sändningsverksamhet.

Om man tittar på hur många kanaler som lämnade något som helst publikspår hos MMS i fjol sjunker antalet kanaler mycket snabbt, till 88 kanaler.

Om man tittar på hur många kanaler som kom upp i en räckvidd på minst 0,1 %, dvs att 0,1 % av svenskarna såg på kanalen såg minst 1 minut på den en genomsnittlig dag, faller antalet kanaler som SVT konkurrerar med ytterligare, ner till 62 kanaler. Av dessa är 5 kanaler SVT:s egna.

Alltså: konkurrensen består av 57 kanaler – inte 250. Det är en viss skillnad.

Istället för att utmåla en felaktig bild vore det nog bra om Hamilton pratade mer om varför SVT tappar andelar till dessa 57 (eller i praktiken: till de 20 största nischkanalerna som når en någorlunda stor publik, bortom ”The Big Five”). Till exempel för att nischningen blivit starkare: att fler kommersiella aktörer också kan erbjuda en fördjupning som lockar publiken – och att det tvingar SVT till att renodla sin profil mer, göra tydligare val och satsa mer på höljd kvalitet och verklig fördjupning inom de områdena.

Dessutom: egentligen är Eva Hamiltons större problem än 250 konkurrenter. Den stora publikutmaningen finns naturligvis när det gäller tv på webben, i mobilen och i Ipodspelare. Då blir det ännu viktigare för SVT att vara tillgängliga och relevanta, på ett sätt som skiljer ut dem från andra.

(Och om man vill se hur man kan hantera det rekommenderas BBC:s iPlayer, som är det snyggaste jag hittills sett på webb tv-området).

Läs också:
13/1 Tre kritiska röster om public service