Tre kritiska röster om public service

PUBLIC SERVICE-DEBATT I morgon arrangeras Public service-dagen i Stockholm. Det brukar vara en klang- och jubelföreställning om public service-bolagens förträfflighet, men i år ackompanjeras tillställningen av en rad kritiska utspel.

De här tre, framför allt:

1. TIMBRO

I dag presenterade Timbro rapporten ”Den ömtåliga plantan”
där journalisten Lisa Bjurwald granskat SVT:s oberoende på olika områden, bland annat när det gäller sidofinansiering från sponsring och annat. Bland gästerna på seminariet fanns m-politikerna Mats Johansson, som i förra veckan ställde en skriftlig fråga i riksdagen till kulturministern i samma ämne (läs mer hos Medievärlden).

Rapporten innehåller inte direkt något nytt i faktaväg, vilket man kan förledas tro av Timbros införsäljning av den. Den största behållningen består av intervjuerna med Eva Hamilton, Rose-Marie Frebran, Lena Adelsohn Liljeroth med flera. Mer tröttsamt är det lätt slentrianmässiga generalangreppet på public service-tv som idé i dagens medielandskap. SVT är faktiskt inte ondskan förkroppsligad. Genom att ha en så stark grund-antipati är det lätt att de mer nyanserade frågeställningarna försvinner i mängden.

Och flera av dem handlar just om SVTs position som det ”reklamfria alternativet”. SVT idag är överhopat av kommersiella budskap; ibland för att de verkligen inte går att undvika, ibland för att SVT jamsar med och viker sig för kommersiella intressen. Eva Hamilton hävdar att det inte går att göra något annat: att vissa sporter och i framtiden även viss kultur helt enkelt skulle försvinna ur rutan om inte SVT gick med på sponsorernas villkor.

Men problemen är flera. För det första att SVT hycklar om detta i debatten, för det andra att de inte gör något för att gå åt andra hållet. Om SVT slutade sälja in sponsringsskyltar och rensade hårdare där det gick att rensa skulle de sända ut tydliga signaler om vilken åsikt de har när det gäller kommersiella budskap i rutan. Men det gör man inte. Och så länge den passiviteten pågår kommer sponsringsdiskussionen att hänga som ett mörkt moln över ledningen.

2. JAN SCHERMAN

Sveriges argaste mediechef är tillbaka! Trots att han snart presenterar ett bokslut med en dryg halvmiljard i vinst (en vinst som kan komma att fördubblas under 2008, när TV4 slipper koncessionsavgift och får sälja 50 procent mer reklam) är TV4-gruppens vd Jan Scherman ”upprörd” över hur public service-tv försöker slå undan fötterna för dess kommersiella huvudkonkurrent.

I en debattartikel i Göteborgs-Posten i går gick Scherman till attack mot SVT:s utspel med krav på ökade resurser, för att finansiera dyra webb-, HDTV- och programsatsningar. Och sponsringsfrågan kommer givetvis upp även här. ”Public service verkar blir alltmer ofri, bunden och beroende”, dundrar Scherman. och fortsätter: ”Det vi ser och hör är SVT:s kampanj för fri television samtidigt som Mercedesbilar rullar in i Stjärnorna på slottet, Svenska Spel viftar med sin logotype på Idrottsgalan och myndigheten som driver in licensmedel skickar inbetalningskort med långa propagandatexter.

Scherman anklagar också SVT för att vara en ineffektiv organisation, vilket är en hårdare kritik, med tanke på att public service-utredaren Rose-Marie Frebran fokuserar så hårt på just rationaliseringar och effektivisering i sitt arbete. Och ja, SVT kan säkert bli effektivare på många sätt. Men attt räkna producerade programtimmar per anställd, som Scherman gör, är knappast något bras mått på produktivitet: det fyran fyller alla sina nischkanaler med har väldigt lite med effektivitet att göra.

Schermans fixering vid SVT är dock mer underhållande än någon verjkligt tung kritik: hans försök att framställa fyran som fortsatt underdog, trots företagets extremt starka ställning, klingar inte helt rent, om man säger så.

3. CHRISTINA JUTTERSTRÖM

SVT:s förre vd lyckades få en hel del reklam för sin nya bok med sitt utspel i måndags, där hon lanserade idén om en enda stor central public service-nyhetsbyrå i ett enda stort centralt public service-bolag, med en finansieringsmodell som inte ens Skatteverket begriper sig på hur den skulle kunna konstrueras i verkligheten.
Nu har jag läst boken också, inte bara debattartikeln.
Det var inte så kul, men gick i varje fall ganska fort.

Att avgående public service-chefer skriver äreminnen om sig själv och public service-.principerna är snudd på en nationalsport (av många bidrag i genren är den här en av mina favoriter; den går fortfarande att läsa med behållning). Men Jutterströms bok hamnar knappast högt i den konkurrensen: den är ett rätt illa skrivet hafsverk, där reflektioner och minnen varvas med långa utdrag ur sändningstillstånd och andra rena faktaavsnitt.

Ramverket är en snabbhistorik över public service, men som sådan är den alltför summarisk och opersonlig för att engagera. Den känns också anmärkningsvärt tunn i sin omvärldsanalys, trots att det hänt så extremt mycket den senaste tiden.

Utspelen då? Ja, man får inte mycket kött på benen jämfört med vad som stod på DN Debatt. Sammanslagningstanken sveps över på halvannan sida, vilket känns närmast nonchalant med tanke på hur svår frågan är.

Som helhet lämnar boken läsaren enbart förbryllad. Varför har Christina Jutterström skrivit den här boken och varför just nu? För att få en chans att komma tillbaka till rampljuset inför kommande utredning och regeringsförslag? För att lansera sig själv till kommande utrednings- eller ordförandejobb? Eller för att hon bara inte kan låta bli att tycka till om hur hennes efterträdare sköter jobbet?

Vilken av dessa tre kritiska röster betyder då mest?
Knappast Juttan och inte heller Scherman. Men sponsringsfrågan kan mycket väl växa under våren, inför Frebrans utredning. Framför allt därför att SVTs ledning fortfarande inte har något riktigt bra sätt att hantera den frågan.
Att vifta bort gamla och konkurrerande chefer är mycket lättare.