Förbudsförslaget lär hamna i papperskorgen

REKLAMFÖRBUD? Hur stor är sannolikheten att utredaren Eva-Marie Svenssons förslag om lagstiftning blir verklighet? Liten, mycket liten. Och det är tur det.

Att vara ”skarvutredare”, mittemellan två regeringar, är ingen lätt uppgift. När sommarregeringen 2006 tog beslutet om att tillsätta en utredare för att föreslå åtgärder mot könsdiskriminerande reklam var Jens Orback (s) jämställdhetsminister. Men när Eva-Marie Svensson i dag överlämnade sin utredning var det Nyamko Sabuni (fp) som tog emot den. Ironiskt nog, eftersom det var folkpartiet som var bland de skarpaste kritikerna i interpellationsdebatten i riksdagen om behovet av en sådan här utredning.

Sabuni har också varit så avvaktande som en minister kan vara inför en utredning. I den interpellationsdebatt som var i riksdagen nyligen var hon noga med att poängtera att exempelvis den norska lagstiftningen inte nödvändigtvis lett till en minskning av den kränkande reklamen. Hon konstaterade där också att en lagstiftning fanns med implicit i utredningsuppdraget, men att det gällde att väga argumenten för och emot en sådan. Läs mellan raderna, så förstår ni.

Partipolitiskt är det rimligen bara hos kristdemokraterna av alliansens partier som det finns stöd för lagstiftningstanken, men det stödet är knappast så starkt att kd gör detta till en stridsfråga. Det faktum att 54 procent av riksdagsledamöterna säger sig vara för en lag behöver alltså inte betyda så mycket i praktiken; i synnerhet inte när politikerna sätter sig in i konsekvenserna av ett utredningens förslag.

Det är nämligen en riktig soppa. A road to hell paved with good intentions, om man så vill. Utredaren tycks från början ha låst fast sig vid lagstiftningsalternativet och bryr sig inte om att fundera särskilt mycket om dess risker. Trots att de är uppenbart stora.

Definitionen av könsdiskriminerade reklam är en kärnpunkt. Enligt Svensson är det en skildring av könsegenskaper eller könsroller som ”allmänt sett” uppfattas kränka kvinnor eller män. I detta inkluderar hon väldigt mycket: såväl objektifierande som stereotypiserande och schabloniserande reklam. Och i sina kommentarer klargör hon att det ”indirekt finns en god uppfattning om vad som uppfattas vara könsdiskriminerande”.

Tydligare kan det inte beskrivas att detta handlar om en smakdomstol, som skulle få enorma gränsdragningsproblem. Om alla schabloner i reklamen ska förbjudas kommer det, kort sagt, inte att finnas mycket kvar. Vilket är en mycket allvarligare kränkning, mot både män, kvinnor och företag.

En ytterligare varningsklocka är konstruktionen av efterlevandet. Enligt Svensson ska Konsumentverket och KO få ansvaret att bedöma om reklamen är könsdiskriminerande. KO kan uppmana annonsörerna att upphöra med reklamen. Om annonsören vägrar kan KO väcka talan i Marknadsdomstolen, som kan meddela förbud, mot vite. För att tycka att det är en bra modell måste man anse att KO/Marknadsdomstolen fungerar effektivt som reklamsanerande instans – och ha tilltro till att myndigheten är glasklar i sina definitioner av var gränsen för kränkningarna går.

Vägen mot en lag är alltså fylld av fallgropar och varningsflaggor. Vägen till papperskorgen verkar därför som ett mer sannolikt val. Och så får reklambransch och annonsörsorganisationer istället visa att de kan ta större ansvar för självsaneringen och etikdebatten än de hittills gjort.

Läs bloggkommentarer till förslaget här.

Läs också:
14/1 Perssons retorik hamnar i Sabunis knä