Så mycket för den skandalen

LÄSVÄRT? Magasinet Neo marknadsför sig med tabloida metoder i dag. Men det mest läsvärda sägs med betydligt mindre bokstäver.

SKANDAL! IGEN!
Så lyder rubriken på första artikeln i Neos special om journalistiska arbetsmetoder – och när jag först snabbögnade tidningen i helgen var min tolkning att det var en travesti över kvällspressens indignations-retorik. Själva sakuppgiften om att kvällstidningarna inte skickar in kontrolluppgifter över de tipspengar de betalt är ju inte precis en kioskvältare värd sex sidor.

Men efter att ha läst hela Neo-redaktören Peter Wennblads debattinlägg i SvD i dag, hela artikeln i Neo samt hans blogg med mer information i ämnet förstår jag att han, på riktigt, försöker hävda att de eventuellt saknade kontrolluppgifterna verkligen är en STOR SKANDAL. Där ser man. Och sedan kastar han sig handlöst in i attackpolemik mot mediernas ”privelegier”, dit Wennblad räknar bland annat tryckfrihetsförordningen. Ett skrå som struntar i kontrolluppgifterna ska icke kunna förlita sig på grundlagsskydd, är den glasklara slutsatsen.

Betaljournalistik är ett hett ämne, värt en djupare granskning – inte minst därför att nästan alla medier (utom Robban Aschberg) alltid förnekar att den ens existerar. Men med den här bombastiska retoriken försvinner fokus från det ämnet och kvar blir mest en häpen fnissning.

Men den som bläddrar vidare i numret hittar faktiskt en riktigt läsvärd medieartikel. Det är Kalle Dixelius ”It-ridå för tv-tablån”: en välskriven framtidsspaning om hur det linjära tv-tittandet förvandlades till en medial dinosaurie.

Inte värt några sensationsrubriker, kanske, men ett bevis på att kloka, lågmälda ord hörs bättre än tomt buller.

Läs fler kommentarer till Neo-artikeln här.

Läs också:
3/12 Nu blir det förbud mot betaljournalistiken