Martin Jönsson
MEDIESKANDAL Den norska TV2-journalisten Anita Fleime betalade 50 000 kronor för en exklusiv intervju. De etiska yrkesreglerna i Norge ändras nu, för att stoppa den här sortens plånboksjournalistik. I Sverige sker det fortfarande mest under bordet
”Checkbook journalism” är ett så etablerat begrepp i medierna att det finns som ett uppslagsord i Wikipedia. Att betala för intervjuer och bilder – eller rättare sagt för exklusiv tillgång till dem – är vardagsmat för medierna i många länder, i synnerhet i tabloidernas Storbritannien.
Hur utbrett det är i Sverige vet vi inte, eftersom det är ytterst få som erkänner att de ägnar sig åt det, utöver tipspengar för publikens bästa bilder och nyhetstips. I princip är det bara Robert Aschberg på TV3 som öppet försvarat systemet att betala för att få eftertraktade intervjuobjekt att ställa upp. Andra gör det, men tiger om det – och förnekar det utåt.
När Sefastsson-affären på TV4 avslöjades hävdade TV4 att avslöjarna Dick Sundevall och Olle Liljegren krävt flera hundra tusen för att överlämna materialet till TV4. Sedan gick de till Aftonbladet och TV3. Vad de fick betalt där är inte känt, men rimligen handlade det om stora belopp. Att tidningen och tv-kanalen skulle dela på materialet utan en ekonomisk uppgörelse verkar inte särskilt sannolikt.
I Norge råder en mycket mer strikt och kritisk syn på det här fenomenet. Och sedan det avslöjats att TV2:s profil Anita Fleime betalt för en intervju med den omskrivne bedragaren Ole Christian Bach har hon blivit omplacerad från sitt jobb.
Avslöjandet kommer bara några dagar efter att de yrkesetiska reglerna för journalister ändrats, så att medierna ska ”ha som huvudregel att inte betala källor eller intervjupersoner för information”.
I Sverige finns ingen sådan regel. Det är tveksamt om det skulle få någon större effekt om en sådan infördes, eftersom det är såpass lätt att mörka ett betalningsavtal. Men det vore ändå en bra signal om att betalda intervjuer inte har något med journalististisk trovärdighet att göra.