OS-sponsorerna mål för Kina-kritiken

OMSTRITT OS Sponsringen bakom OS 2008 slår alla tidigare rekord mätt i omsättning. De största sponsorerna, som Coca-Cola, GE, Visa, Microsoft och Kodak, betalar mer än 100 miljoner dollar för att finnas med i officiella OS-sammanhang. Men de kan också riskera att betala ett högt pris bland konsumenterna, när de dras in i opinionsbildningen mot Kina som OS-arrangör.

Minns ni OS-pizzan? I mars 2006 blev pizzeriaägaren Mammad Wallérion i Västerås rikskänd när Sveriges OIympiska Kommitté slog ner på hans annonser om en särskild OS-pizza och krävde 50 000 kronor i skadestånd för varumärkesintrång. De olympiska symbolerna får man inte hantera hur som helst: både SOK och IOK attackerar alla försök till renommésnyltande och så kallad ambush advertising, för att skydda de sponsorer som betalat stora summor för att få förknippas med OS.

När vi nu närmar oss OS i Kina är läget dock ett annat. Nu tvingas den olympiska rörelsen till en delikat balansgång för att inte reta upp opinionen mot Kina som OS-arrangör mer än nödvändigt. Samtidigt är de stora sponsorerna påtagligt oroliga för hur kritiken mot Kina i allt högre grad riktas även mot dem.

Det krävs inte någon lång sökning på nätet för att hitta exempel på hur OS-loggan används på ett sätt som normalt skulle få den olympiska rörelsen att skicka ut alla sina advokatstyrkor. Ni ser några här intill:

Olympic Watch, som övervakar de mänskliga rättigheterna, har satt handfängsel på OS-ringarna, medan Playfair förvandlar ringarna till en sweatshop för barnarbete.
I Slovakien har reklambyrån MUW Saatchi & Saatchi gjort en extremt kontroversiell Amnesty International-kampanj på temat ”Kina förbereder sig för OS”, där den lindrigaste bilden visar OS-ringarna som taggtråd och den mest omstridda visar en tävlingsskytt som riktar sin pistol mot en fånge. Kampanjen spreds blixtsnabbt över nätet tidigare i höst, innan Amnesty gick ut och tog avstånd från den och fastslog att den inte var sanktionerad av organisationen.

Ett mer konkret exempel på hur opinionsbildarna mot Kina som OS-arrangör riktar in sig på de ekonomiska krafterna runt spelen finns hos människorättsorganisationen Dream for Darfur, med skådespelerskan Mia Farrow som en av initiativtagarna.

Dess kritik mot OS 2008 bygger på Kinas band med regimen i Sudan och de fokuserar nu tydligt på sponsorerna, som anklagas för att ge indirekt stöd till Kinas politiska styre och därmed vara ”medskyldiga till folkmordet i Darfur” (i en artikel i Wall Street Journal i våras kallade hon Kina-Os för ”the Genocide Olympics”).
I veckan publicerade Dream for Darfur en rapport där de granskade vilket ansvar de 19 största OS-sponsorerna tagit så här långt. Bara sex av de 19 granskade företagen får godkänt för sina åtaganden: bäst klarar sig General Electric, sämst Coca-Cola, Johnson & Johnson och UPS.

Kritiken mot sponsorerna har fått stort genomslag i internationell affärspress (läs till exempel hos Fortune och WSJ). Och även om alla företagen tvår sina händer och talar om sina insatser för bland annat miljön i Kina fruktar de förstås att pressen på dem ska bli kännbar även i konsumentledet. Att sport, politik och pengar hör ihop vet de ju, innerst inne.

I Sverige har den här debatten ännu inte vänts mot några sponsorer. ATG och Nordea är huvudsponsorer för Sveriges Olympiska Kommitté. Ericsson, Vattenfall och Tele 2 kommer därunder, som de största sponsorerna. Läs mer på SOK:s hemsida.