Tidningskungen styr bortom graven

DÖD Tinius Nagell-Erichsen, Schibsteds huvudägare och den tredje mäktigaste medieägaren i Sverige, är död. Han pratade ofta själv om döden. Fast han sade inte ”när
jag dör”, utan istället – med en teatralisk blinkning – ”om jag dör”.
Och han visste precis hur han skulle göra för att garantera koncernens
publicistiska oberoende.

Einar ”Tinius” Nagell-Erichsen var så mycket nordisk mediehistoria som det kan bli. föddes in i tidningsbranschen. Han var en ättling till Christian Michael Schibsted, som 1839 startade det förlag som 1860 började ge ut Aftenposten i Oslo och var den störste enskilde ägaren i Schibsted, som med ägandet i bland annat Aftonbladet och SvD är den tredje största ägaren i Sverige, efter Bonnier och svenska staten. Men i Sverige är han fortfarande relativt okänd, även om en del säkert fick upp ögonen för honom efter att ha läst Henrik Langelands medie-nyckelroman ”Wonder Boy”, där Tinius förekom, illa dold, som mediemagnaten Augustus August-Eriksen.

Tinius var storägare, men också tidningsman i grunden. Efter ekonomexamen på London School of Economics valde han att börja arbeta på en lokaltidning i Lillehammer och gick sedan vidare till Aftenposten och VG, men inte som högsta chef eller ägarrepresentant, utan för att lära sig yrket från grunden. Sedan blev han koncernens ledare och ordförande, innan han drog sig tillbaka från den operativa verksamheten och nöjde sig med posten som vice ordförande.

Redan tidigt förstod han vikten av att säkra återväxten – och att det inte nödvändigtvis var via barnen. De familjekontrollerade medieföretagen är en utdöende art i den alltmer globaliserade medievärlden; det fick inte minst familjen Bancroft erfara när News Corp i somras tog över deras mer än 100 år gamla Dow Jones/Wall Street Journal.

När familjeföretaget Schibsted börsnoterades 1992 vidtog Tinius Nagell-Erichsen därför en rad skyddsåtgärder, så att inte utländska intressen eller – med hans egna ord – ”en fullkomlig galning” skulle kunna ta över bolaget.

En var att hans ägarandel på 26,1 procent skulle räcka för att ge honom vetorätt: alla beslut som rör allvarliga förändringar i bolaget kräver mer än tre fjärdedels majoritet. En annan var att säkerställa att verksamheten kunde drivas vidare på samma sätt efter hans död.

Första steget i detta var att bilda företaget Blommenholm Industrier, med endast en A-aktie med rösträtt och 125 000 B-aktier, med enda syftet att upprätthålla ägarandelen i Schibsted. Andra steget var att grunda Stiftelsen Tinius, som skulle få kontroll över den gyllene aktien och verka för att koncernen ska drivas vidare enligt samma företagsmässiga och redaktionella principer som i dag. Stiftelsen kom till 1996, men det var först i fjol som Tinius gav den verklig makt, genom att föra över A-aktien och öka dess kapital till totalt 60 miljoner kronor, ”för att ha råd att betala advokaterna”.
I stiftelsen ska tre av hans äldsta vänner och kollegor – Schibsted-ordföranden Ole Jacob Sunde, hans advokat John A Rein och Aftenposten-redaktören Per Egil Hegge, alla utnämnda på livstid – se till att koncernen styrs i Tinius anda.

På frågan om varför han valde den här lösningen svarade han själv i fjol så här: ”Jag är 72 år. Och jag ogillar det oväntade. Jag vill ha ordning på torpet”.

Nu står torpet kvar, med honom själv som staty utanför huvudkontoret: skyddat från arvstvister, splittring och uppköpshot.

Men helt okontroversiellt är inte läget, även om Tinius gjort vad han kunnat för att trygga framtiden. En stor del av makten flyttas över på en enskild person, stiftelse- och Schibsted-ordföranden Sunde. Men han lär bli noga bevakad.

Dessutom försvinner Tinius i ett läge då det råder stor osäkerhet kring vad som kommer att hända med Schibsteds stora dagstidningsfusion: bildandet av nya koncernen Media Norge. Sammanslagningen av de största landsortstidningarna i Norge, med Schibsted, som huvudägare, blev stoppad av Medietilssynet, som hävdar att Schibsteds ägarandel blir större än vad som tillåts enligt de norska lagarna om ägarkoncentration i medierna. Schibsted har tvingats till olika utförsäljningar i flera tidningar för att komma under den tillåtna ägargränsen och har också överklagat beslutet till Klagenevnet, men om det räcker är oklart. Kulturministern Trond Giske har tagit öppen strid mot affären, som är värd runt 8 miljarder kronor.

Tinius Nagell-Erichsen var, ironiskt nog, först negativt inställd till affären. Han gick med på den först under två premisser: att Schibsted skulle bli majoritetsägare och att personalen i Aftenposten, som är en central aktör i processen, var positivt inställd.
Makt och medarbetarvilja; det var vad som drev honom även den gången.

Läs mer om Tinius Nagell-Erichsens bortgång hos Schibsted, Aftenposten, Journalisten och Dagens Medier.