När Norman joggade med Ali

NORMAN MAILER DÖD Nu kommer medierna att fyllas med hyllningar till författaren, mannen och myten Mailer. Men glöm inte bort en av hans viktigaste roller: reporterns. Och inte minst: sportreporterns.

På CD-spelaren snurrar en gammal samling med Lloyd Cole & the Commotions. I låten ”Are You Ready To be Heartbroken” sjunger han

”Pumped up full of vitamins
on account of all the seriousness
you say you’re so happy now
you can hardly stand
lean over on the bookcase
if you really want to get straight
read Norman Mailer
or get a new tailor”

Några minuter senare slår jag på datorn och möts av beskedet om att Mailer är död. Spooky.

Det första jag ska göra nu är att sätta mig ner och läsa om Mailers ”The Fight”. Igen; oklart för vilken gång i ordningen. Av det enkla skälet att det är en av de främsta journalistiska texter jag någonsin läst.

The Fight handlar om den ende amerikan som Mailer rankade högre än sig själv: Muhammad Ali. Mailer hade redan skrivit om honom massor av gånger, bland annat i ett fantastiskt reportage i Life Magazine 1971, med den självklara rubriken ”Ego”; ett lika centralt begrepp för dem båda.

Den här boken skildrar ”the rumble in the jungle”, i Kinshasa, Zaire, 1975, när den nederlagstippade Ali besegrade George Foreman i en av alla tiders mest dramatiska sporthändelser. Matchen bevakades av alla de stora boxningsreportrarna, men ingen kom närmre än Mailer, som i ett 234 sidor långt reportage skildrar evenemanget med en precision lika vass som Alis teknik och en tyngd som i Foremans brutala kroppsslag. Det är journalistik som drama, drama som journalistik – och man läser den med andlös spänning varenda gång, trots att man vet utgången.

Det finns ett par fantastiska scener i boken, som också kan ses i filmdokumentären ”When We Were Kings”. En är när Mailer, 51 år gammal och i usel kondition, följer med Ali ut på en joggingrunda i gryningen, ackompanjerad av lejons rytanden. Mailer skriver som vanligt om sig själv i tredje person – en teknik han också praktiserade i den pulitzer-belönade Armies of the night, där han skrev om sitt deltagande i protestmarschen mot Pentagon 1967. och det är en fantastisk scen.

En annan är när Mailer släpps in i Alis omklädningsrum före matchen: ”I think I’m more scared than you are”, said Norman as Ali came to rest. ”Nothing to be scared about”, said the fighter. It’s just another day in the dramatic life of Muhammad Ali”.
De båda möts igen direkt efter matchen. Mailer är med i omklädningsrummet, innan ens Alis fru Belinda hunnit dit, och säger andlöst ”You did everything you said you were going to do”. ”Yeah. It was a good night”. Neither mentioned that he had not danced”.

Reportern Mailer. Han var lika stor i den rollen som författare. Likt Truman Capote, Joan Didion, Michael Herr och Gay Talese rapporterade han från verkligheten med författarens förmåga men reporterns öga – och förnyade därmed journalistiken och lyfte den till helt nya nivåer. Han skrev om demonstrationer och presidentvalskampanjer med samma intensitet som från boxningsringen. Och på något sätt alltid med sig själv i centrum.

Läs och njut, det blir inte mycket bättre än så här. Och nu blir det inte mer alls.