Upplageraset fortsätter för USA-pressen

PAPPERSKRIS På måndag är det dags för den Golgata-vandring som de amerikanska dagstidningarna numera gör två gånger om året: på våren och hösten när de senaste, dystra upplagesiffrorna redovisas. Även den här gången väntas upplagorna ha minskat med en dryg miljon. En nyutkommen bok försöker förklara varför.

För ett år sedan, när upplagesiffrorna för hösten 2006 släpptes, hade stora, klassiska tidningar som Los Angeles Times och Boston Globe tappat 6-8 procent av upplagan på ett år. Totalt tappade branschen då 2,8 procent av sin försäljning. I april i år, när vårsiffrorna redovisades, var bilden ungefär densamma: minus 2,4 procent totalt.

Enligt de förhandsrapporter som läckt ut om måndagens statistik från Audit Bureau opf Circulation kommer nedgången den här mätningen att bli runt 2,5 procent på vardagar och 3,5 på söndagar. Det innebär att det är femte året i rad som försäljningen rasar kraftigt: en minskning i den här storleken innebär att det sålts ungefär en miljon ex färre tidningar än året före. Andelen amerikaner som läser en dagstidning på papper har nu sjunkit från 53 till 37 procent på sex år, konstateras i boken ”30 – The Collapse of the Great American Newspaper”, och en tidning som LA Times har tappat en fjärdedel av upplagan under samma tid.

Boken är en antologi som knappast hymlar om allvaret i läget för framför allt de amerikanska storstadstidningarna, där nedläggningsspöket på många håll nu knackar på ytterdörren. Den legendariske Chicago Tribune-redaktören Charles M Madigan skriver i sitt förord: ”How can this be happening? What is killing the big city newspaper?” – och får sedan hjälp av ett dussintal tunga branschnamn med att lista en rad tänkbara svar.

En del har starka undertoner av nostalgi: Madigan själv talar mycket om hur kvaliteten tillåtits sjunka och hur passionen försvunnit från tidningsmakandet, när räknenissarna fått ta över. Men det finns också en hel del berättigad självkritik: många tidningsföretag har varit tröga och ineffektiva och för långsamma när det gällde att inse vilken genomgripande förändring internet inneburit för mediekonsumtionen och för framväxten av en helt ny mediekonkurrens.

Fortfarande finns en stark webbskepsis i journalistkåren, där liksom här (läs Martin Gelins kommentarer i det ämnet), men tidningarna har ändå tvingats bli bättre på att utnyttja nätets möjligheter för att locka de läsare som ratar papperet och för att återigen bli viktiga i agendasättandet. Fler bloggar, bättre läsarverktyg, mer gratisinnehåll och mer webb-tv är några åtgärder som nu är snudd på standard (andelen tidningar med egen webb-tv har ökat från 62 till 92 procent på ett år, enligt den senaste Bivings-rapporten).

De nya webbstrategierna ger visst förnyat hopp i upplagemörkret. Besöken på tidningssajter ökade i somras med 9 procent,. så att tidningssajterna då nådde runt 60 miljoner unika besökare. För första gången kommer nu också upplagestatistiken från ABC att samredovisas med webbstatistiken, så att tidningarna ska kunna redovisa hur många läsare de når totalt; något som vore väldigt efterlängtat även i Sverige.

Journalistveteranen Seymour Hersh ryckte nyligen på axlarna åt papperskrisen och sade ”Vi kommer att ha nättidningar – och de kommer att vara imponerande bra” (läs mer här). Och Jeff Cohen, chefredaktör på Houston Chronicle skrev så här i ett PM till personalen, när han förtydligade tidningens nya prioriteringar: ”Det här är det mest intressanta skede jag varit med om under 30 år som journalist”. Då hade han alldeles nyss meddelat att 40 personer på redaktionen kommer att sägas upp.

Nätet må ha varit en förklaring till den amerikanska kollapsen. Men rätt använt är det också tidningsföretagens främsta vapen för att kunna blomstra på nytt. Det har de amerikanska tidningarna lärt sig via upplagerasets chockterapi. I Sverige, där lönsamheten för dagspressen är på rekordnivåer, blundas det mer inför upplageminskningarna, vilket gjort att nätsatsningarna inte varit tillräckligt offensiva och tillräckligt innovativa. Det kan komma att straffa sig dyrt i nästa lågkonjunktur.