Stilla flyter regeringens mediepolitik

ÅRSSUMMERING I dag är det ett år sedan Lena Adelsohn Liljeroth tillträdde som kulturminister, med ansvar även för mediepolitiken. Sedan dess har det inte tagits många politiska initiativ på medieområdet.

Likt en döende fisk flyter regeringens mediepolitik med tidens flod. Då och då spritter det till i den annars trötta kroppen. Men ett efter ett av försöken att simma motströms misslyckas. Det skvätts lite vatten, större blir inte effekten.

Nej, det är inte jag som uttrycker mig så syrligt, utan hela stycket ovan är hämtat från en debattartikel (i Resumé, ej på nätet) som folkpartiets dåvarande partisekreterare Johan Jakobsson skrev om mediepolitiken under Leif Pagrotsky 2006.

Men Jakobssons metafor går utmärkt att använda även för att beskriva vad som hänt, eller rättare sagt inte hänt, på medieområdet under alliansens första år. Det har inte varit några häftiga laxsprång, för att uttrycka det diplomatiskt (om man bortser från vad korttidsministern Cecilia Stegö-Chìlo hann driva igenom under sin dryga vecka).

I korthet ser meritlistan ut så här:

* Ett nytt tv-direktiv med nya reklamregler.
* Start för tre utredningar: en väldigt öppen sådan om public service-bolagens framtid, en om kommersiell radio och en om ändringar av radio- och tv-lagen som kan följa på dem.
* En proposition om att ge Radio- och tv-verket makt över tilldelningen av licenser i det digitala marknätet och att bryta upp Boxers monopol.
* Beskedet i går om att ändringarna av reklamskatten ska gälla även gratistidningarna.

Några sprittningar har det alltså varit i fiskkroppen. Men det har mest varit reaktiva handlingar; inte proaktiva – och därmed egentligen mer administration än politik. Tv-direktivet är ju rakt igenom ett EU-beslut: dessutom i direkt motsats till den linje som den svenska regeringen först drev på flera viktiga punkter. Även Boxer-frågan är en EU-anpassning – och dessutom så försenad att EU hann stämma Sverige innan proppen blev klar. Och frågan om att lyfta bort licenstilldelningen från regeringens bord var redan Leif Pagrotsky inne på, våren 2006.

Det tydligaste regeringen gjort är att ge de kommersiella radiobolagen hopp om bättre sändningsvillkor. Och det är ju inte mycket till rörelse under en ny regerings första år.

Kvar på bordet ligger en lång rad olösta frågor. En är presstödet, där alla förändringar frysts i väntan på en uppgörelse med EU. En annan är fördelningen av de lediga frekvenserna från det analoga tv-nätet. Och den största är förstås osäkerheten i public service-frågan.

Man kan förstås hävda att passivitet också är en form av politik. Problemet är bara att marknadens aktörer på alla dessa områden svävar i total okunnighet om vad regeringen egentligen vill – vilket skymmer deras planeringshorisont. Och att väljarna rimligen vill veta.

Alliansen har dock aldrig lyckats formulera en gemensam handlingsplan på det mediepolitiska området – och den arbetsgrupp som tillsattes i våras, med Mats Johansson (m), Helena Dyrssen (fp), Anders Åkesson (c) och Dan Kihlström (kd) tycks inte ha kommit så långt i sitt arbete med att formulera en sådan. Istället tycks taktiken vara att skjuta allt på framtiden, tills de avgörande inriktningsbesluten tas på partiledarnivå.

Under tiden fortsätter den döende fisken att flyta.