Siste man släcker det analoga nätet

NEDSLÄCKNINGEN Så var det klart: i dag blir Sveriges tv-nät helt och hållet digitaliserat. Och det var tittarna som fick betala notan.

På morgonen i dag samlas tv-makthavarna i Sverige på sändarstationen i lilla Sallerup, söder om skånska Hörby, för att en gång för alla säga adjö till det analoga tv-nätet. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, SVT:s programdirektör Annie Wegelius, TV4:s vd Jan Scherman och Teracoms vd Crister Fritzon ska då övervaka när Skåne och Blekinge ansluter sig till det digitala marknätet.

Den lilla ceremonin innebär slutet på en process som inleddes den 19 september 2005 på Gotland. Fast egentligen togs de viktiga besluten långt tidigare: dels 1997 med regeringens proposition om att etablera det digitala marknätet, dels 2002 med beslutet att släcka ned det analoga marknätet senast 1 oktober 2007 (en tidsplan som alltså hölls, med bara tre veckors avvikelse).

När regeringen lade fram sitt förslag fanns det gott om motstånd mot processen bland de borgerliga partierna. Det är dock inget som det lär talas högt om i Sallerup: nu beskriver även alliansregeringen projektet som en succé. Själv är jag inte lika övertygad.

Om man ska sammanfatta hur nedsläckningsarbetet gått finns det i princip två positiva saker att lyfta fram. Rent tekniskt har det gått snudd på friktionsfritt och informationen, med rosa bussar och annat, har varit föredömlig. Digital tv-kommissionen har visserligen fått god hjälp från elektronikhandeln, som varit de mest drivande av alla, men få har kunnat hävda att nedsläckningen kom som en chock.

Var femte svensk har, region efter region, lydigt och snällt införskaffat en digitalbox, ett Boxer-abonnemang eller ett satellitpaket. För alla har det inneburit en fördyring av tv-tittandet: en marginell sådan om man bara väljer frikanalerna, en mer påtaglig sådan om man – vilket majoriteten gjort – valt att utöka med fler kanaler.

Tv-tittandet har alltså blivit dyrare. Men bättre? Tanken var att det skulle bli påtagligt så: bättre bild, bättre utbud, fler tilläggstjänster och billigare sändningar för tv-bolagen, vilket skulle frigöra resurser för bättre program. Och den största fördelen av alla var att det frigjorda frekvensutrymmet i nätet skulle möjliggöra nya mediesatsningar.

Långt ifrån alla dessa visioner har slagit in. Framför allt är frågan om vad frekvensutrymmet ska användas till fortfarande olöst – och tv-bolagen lär knappast få som de önskar, med plats för ytterligare en rad kanaler; snarare är det mobiloperatörerna som är mest hoppfulla i dag. Ska man säga något om digitaliseringen är det snarare att det varit en framstressad och alltför politiserad process, som knappast sett till konsumenternas eller den fria konkurrensens bästa.

Den som vunnit mest på projektet är monopolbolaget Boxer, som efter många förlustår nu är en vinnare på tv-marknaden, med nära 700 000 kunder. Bland förlorarna, frånsett tv-tittarnas plånböcker och vissa av Boxers konkurrenter, finns ironiskt nog SVT, som i dag är en betydligt mindre dominant tv-aktör än när nedsläckningen påbörjades. När beslutet om nedsläckningen togs lade svenskarna 43 procent av sin tv-tid på SVT. I dag har andelen rasat till drygt 32 procent.

För den bästa analysen står fortfarande Thomas Munck, en gotlänning som intervjuades av SvD kort före nedsläckningen där: ”Det här kommer bara att bli dyrt”.
Och det som vuxit snabbast är inte det digitala tv-tittandet över huvud
taget, utan webb tv-tittandet, på en helt annan plattform.