Schermans raseriutbrott klingar falskt

TRONDGATE När det stormar kring dig: gör allt för att rikta uppmärksamheten mot någon annan. Det är wag-the-dog-logiken som TV4 tycks ha som bas i sin kommunikationsstrategi i Sefastsson-affären.

Trond Sefastsson-affären har aktualiserats den här veckan, på två sätt.

För det första:
I måndags debatterades Sefastsson-affären på Publicistklubben i Stockholm, under rubriken ”Överlever grävjournalistiken?”. Jag var inte där själv, men av alla referat jag läst (bland annat på Makan Aminis blogg) framträder bilden av en grävarkår som på sin höjd medger att genren ”mår lite knackigt just nu”, men som i övrigt anser att Sefastsson är ett isolerat fall och att förtroendet för journalisterna i stort inte skadats nämnvärt.

Och jag kan inte bestämma mig: är detta självförnekelse, naivitet eller rent hyckleri?

Självklart går det inte att isolera detta till en persons problem. Om en av de mest betrodda och hyllade går över gränsen, var finns då publikens garantier att detta inte gäller fler? Även om resten av Kalla Faktas redaktion är oförvitlig kommer tv-tittarna att närma sig höstens premiär den 4 oktober med vissa tvivel: har alla program i serien kommit till på korrekta grunder? Finns det någon kultur bakom programmet som gör att man inte ifrågasätter de egna medarbetarna? Finns det över huvud taget en övertro på den egna förmågan i den svenska grävkåren, som gör att det brister i den oberoende faktakontrollen (jämför med tidningar som New Yorker, där varenda faktauppgift och citat dubbelkollas). Det är ju inte första gången det avslöjas brister hos den grävande journalistiken: minns Mediemagasinets uppgörelse med Uppdrag Granskning för några år sedan.

Den här tveksamheten hos publiken – förtroendet, kort och gott – försvinner inte för att redaktionen och ledningen säger att de lägger problemet Sefastsson bakom sig. Den kan man bara eliminera genom att visa upp alla kort och ta förtroendekrisen på allvar.

För det andra:
Polisen har i dag gjort husrannsakan hos den bedrägerimisstänkte journalisten Trond Sefatssons och beslagtagit hans dator. Det får TV4:s vd Jan Scherman att gå i taket och tala om ett ”exempellöst rättsövergrepp”.

Ja, det är ovanligt att en journalists arbetsdator tas i beslag; lika ovanligt som hela det här ärendet. Det kan medföra att grundlagsskyddade uppgifter kommer i fel händer; på den punkten har Scherman helt rätt.

Men av alla människor som kan ha en hög svansföring i den här frågan just nu är onekligen Jan Scherman den minst lämpade. Det är hans anställde, på hans granskande program Kalla Fakta, som står under misstanke för sitt yrkesutövande, eller möjligen något han gjort under förespeglande av att representera TV4. Om de anklagelserna är sanna är det också en stor skandal, som ytterst Scherman är ansvarig för.

Hittills i den affären har Jan Scherman och hans underlydande chefer glidit undan det ansvaret och låtit allt studsa tillbaka mot Sefastsson själv. Att han nu anklagar polis och åklagare i ett extremt högt tonfall är ytterligare ett sätt att, på Wag-the-dog-manér, föra bort uppmärksamheten från sig själv.

Sorry, men jag tror inte att det fungerar. Publiken är klokare än så. Den inser att frågan TV4:s oskuld är betydligt mer komplicerad än så här.

Läs också:
4/9 Så lätt går det nog inte att rentvå TV4
3/9 Motiven bakom avslöjandet väcker frågor
2/9 Sefastsson-affären stänker på många