När Guillou struntade i tryckfriheten

LAPSUS Jodå, även mäster Guillou kan slarva om viktiga saker.

Om ni funderar på att läsa Jan Guillous nya roman, Fienden inom oss, rekommenderar jag Anders Johanssons knivskarpa recension i Expressen som säger det mesta ni behöver veta. Nej, det är inte en av Guillous bättre böcker; i synnerhet inte om man har hyfsade förväntningar på romanintrigen. Och den är osedvanligt slarvig i detaljerna.

Ett sådant exempel är när Guillou introducerar Journalistförbundets karismatiska ordförande Agneta Lindblom Hulthén som en viktig bifigur. Hans alter ego Erik Ponti tar bland annat hjälp av henne för att få en för handlingen mycket central artikel publicerad i förbundets medlemstidning Journalisten.

Guillou glömmer dock en sak, som han borde veta eftersom han i många år varit krönikör i just Journalisten, och det är att förbundets ordförande inte har det minsta att säga till om när det gäller vilka artiklar som ska publiceras i förbundets tidning. Den lyder nämligen under tryckfrihetsförordningen, med en egen ansvarig utgivare med oinskränkt makt att besluta över innehållet. (Tro mig, jag har haft det jobbet och skulle aldrig accepterat att någon annan, via ombud, fattade utgivningsbesluten).

Eller för att läsa lagen: ”Uppdrag att vara utgivare skall
innefatta befogenhet att öva inseende över skriftens utgivning och
bestämma över dess innehåll så att intet däri får införas mot
utgivarens vilja. Inskränkning i den befogenhet, som sålunda tillkommer
utgivaren, vare utan verkan.”

Den självständigheten, att ha rätt att försvara en publicistiska integriteten även gentemot sin ägare, är central i den tryckfrihet Guillou brukar försvara. Men i fiktionen är det kanske inte så noga med detaljerna.