Tidningsutgivarnas vd dissar läsarna

LÄSARKOMMENTARER ”Vem är intresserad av vad folk tycker? Folk som tycker till har för mycket tid över”. Nej, det är inte jag som påstår detta. Utan Tidningsutgivarnas nya vd.

I en intervju med InternetWorld går TU:s Anna Serner till attack mot användarskapat material i allmänhet och läsarkommentarerna på tidningssajterna i synnerhet.
Utöver citatet ovan säger hon bland annat:

”Jag vet att många med
mig är extremt trötta på läsarkommentarerna. Det är ett exempel på när
folk gör livet lätt för sig bara för att möjligheterna finns. Men
egentligen skadar man varumärket”

Om Serner är rätt citerad är detta rätt häpnadsväckande från en person i hennes position – fullt i klass med när förre DN-chefredaktören Jan Wifstrand i en intervju i fjol talade om ”struntpratsdiskussioner” och hävdade att ”de läsare som bara
vill spy ur sig i största allmänhet gärna får göra det någon annanstans”.

Serners uttalande har mycket riktigt blivit flitigt kommenterat i bloggosfären. Själva intervjun med Serner har i nuläget 50 artikelkommentarer…

På en punkt ger jag henne rätt: artikelkommentarer är en funktion som har använts alltför slentrianmässigt av många tidningar. På många tidningssajter är det den enda form av interaktivitet som existerar; möjligen tillsammans med en mer eller mindre meningslös webbenkät. Det går att tycka till, men åsikterna fångas aldrig upp, utan fastnar i ett tyck-till-limbo. Det är inte särskilt 2.0-aktigt.

Det finns förstås också många exempel på läsarkommentarer som håller låg nivå, är rena påhopp eller på andra sätt närmar sig Wifstrands struntpratsnivå. Men att nedvärdera läsarengagemanget – att folk tar sig tid att tycka, eller är kritiska mot det som skrivs – är ett mycket stort misstag.

Det som hänt på nätet, med en explosion de senaste två-tre åren, är ju att de traditionella mediernas tolkningsföreträde slutgiltigt har raderats. Den enkelriktade nyhets- och åsiktstrafiken har blivit tvåspårig – och åsikter och berättelser ventileras nu i en parallell medievärld, med bloggar, sociala sajter etc, som till sin omfattning är lika stor som de traditionella mediesajterna.

Detta har inte bara ökat mångfalden och höjt intensiteten i diskussionerna; det är också i grunden en stor möjlighet för tidningar och andra mediesajter. Skadar varumärket? Nej inte alls. Snarare höjer läsaraktiviteten värdet på tidningssajternas varumärken, genom att det blir ett ökat flöde mellan den traditionella och den parallella medievärlden och ett ökat engagemang kring det medierna rapporterar.

Men det gäller att utnyttja detta engagemang rätt, genom att uppmuntra publiken snarare än att snoppa av dem. Ge dem verktyg att delta – från bloggflöden à la Twingly till nyhetsdelningsfunktioner för Facebook m fl – och ta deras bidrag på allvar, oavsett om det handlar om nyhetsdebatt, läsartips, bilder eller annat användarskapat material.
Då lyfter kvaliteten. Att tro att det är omöjligt och att bara journalisternas ”objektiva trovärdiga kunskap” har ett värde, för att citera Serner igen, är faktiskt bara struntprat.

* * * * * * * *
I ett angränsande ämne:
Det finns även de som är skeptiska till publikens produktion inom reklambranschen. Axel Bringéus på reklambyrån Åkestam Holsts blogg tycker att Internets påstådda förändring av maktbalansen mellan varumärke och konsument, ”är en sanning med modifikation”.

Han tycker också att uppmärksamheten kring försöken med användarskapad reklam (och tar Toyota Prius reklamtävling på Current TV som exempel) är överdriven och påpekar att sådana experiment gjorts i alla tider.

Ja, så kan man naturligtvis resonera: att inget är nytt under solen. Men då missar man kraften i maktförskjutningen – som egentligen handlar om att den tidigare modellen med en aktiv avsändare och en passiv mottagare ersatts av en modell med gemensam vårdnad om budskapen.

Att negligera publikens betydelse i kommunikationen i dag är, enligt min mening, att blunda för en helt ny realitet – och ett säkert sätt att bli förbipsrungen. Det är de som tar den här förändringskraften på allvar och som försöker samagera med publiken som har den stora konkurrensfördelen.