Så lätt går det nog inte att rentvå TV4

SEFASTSSON-AFFÄREN I eftermiddags höll TV4 ett extra styrelsemöte för att diskutera anklagelserna mot Kalla Fakta-reportern Trond Sefastsson. På mötet informerades bland annat om att TV4 anlitat advokat Ulf Isaksson från Danowsky & Partners för att göra en oberoende juridisk granskning av fallet. Det är en början, men långt ifrån tillräckligt.

Till Dagens Media säger TV4:s nya kommunikationsdirektör Cecilia Giertta att bolaget hoppas att få ett resultat av Isakssons granskning redan i slutet av den
här veckan eller i början av nästa vecka. Till samma tidning säger TV4:s styrelseordförande Torsten Larsson så här på frågan om huruvida TV4:s ledning har något ansvar i det som hänt: ”Nej, det tycker jag inte. Jag tror att det är svårt att skydda sig mot den här typen av händelser.”

De båda kommentarerna sänder ut illavarslande signaler om att TV4 1) försöker negligera sitt utgivaransvar och 2) tror att den förtroendekris Sefastsson-affären kan innebära är något man kan snabbt kan göra sig kvitt.

I båda fallen lär de bli varse att det inte går så enkelt.

Om det är så att anklagelserna mot Sefastsson är sanna (vilket nu blivit ett ärende för Riksåklagaren) drabbar det självklart inte bara privatpersonen Sefastsson, utan i lika hög grad det program där han varit en nyckelperson och det bolag där han varit anställd. Blotta misstanken om att Sefastsson använt sig av Kalla faktas namn för att pressa pengar av personer som vänt sig till honom räcker för att skada förtroendet för all den grävande journalistik som TV4 står för – och ansvaret för eventuella fel som begåtts ligger självklart inte bara på den enskilde journalisten, utan i lika hög grad på programmets redaktör, bolagets programchgef och ytterst dess vd. Torsten Larsson har rätt: man kan inte skydda sig mot allt. Men man måste ta ansvar för allt, om förtroendet gentemot publiken missbrukats.

Och med förtroende är det ju så att det inte är den som blivit av med som kan bestämma i vilken grad man skadats och när det är återskapat. Det kan bara publiken göra.

Det enda TV4 kan göra är att vara totalt öppna: ta sin publik till hjälp för att hitta allt som kan tänkas misstänkliggöras, i alla program där Sefastsson varit det minsta inblandad, och sedan grundligt redovisa allt som kommer fram.

Som föredöme kan bolaget se till hur New York Times gjorde efter Jaysons Blairs långa rad av fejkartiklar för fem år sedan. På förstasidan och på fyra helsidor i tidningen bad tidningen då om ursäkt
för att Blair i minst 36 olika
artiklar plagierat och fabulerat. Blair och en reporter till fick sparken, men även chefredaktören Howell
Raines och redaktionschefen Gerald Boyd tvingades gå. Efter skandalen tog tidningen också fram ett omfattande program för att öka säkerheten och möjligheten för läsare att föra fram klagomål. Ett riktigt program, inte ett sådant spel-för-galleriet-program som Expressen påstods införa efter Persbrandt-affären.

Även BBC tog fram ett ordentligt handlingsprogram, den så kallade Neil-rapporten, efter Kelly-affären 2003, då ett felaktigt inslag om Tony Blairs agerande inför Irak-kriget ledde till att den utpekade vapenexperten David Kelly begick självmord. Då hade en mer än 700 sidor långt regeringsgranskning av fallet redan tvingat BBC:s styrelseordförande Gavyn Davies, dess VD Greg Dyke och reportern Andrew
Gilligan att avgå.

Vi vet fortfarande inte vad som är sant i Sefastsson-affären och vad priset för TV4 kommer att bli. Men att en snabb juristutredning och en bortviftning av ledningens ansvar skulle räcka förefaller högst osannolikt.

Läs också:
3/9 Motiven bakom avslöjandet väcker frågor
2/9 Sefastsson-affären stänker på många