Facebookfebern får många att ångra sig

COMMUNITYMISSAR Det lär väl inte ha undgått någon med det minsta intresse av medier och internet. Men för säkerhets skull: det råder Facebook-feber i Sverige, åtminstone i medierna.

För drygt ett år sedan upptäckte alla medier videosajten Youtube på precis samma gång. Nu är det Facebook som får all uppmärksamhet: stora reportage i kvällspressen, inslag i P1 Morgon (självklart med en bekymrad ton när det gäller den personliga integriteten), halvtramsiga beräkningar om hur mycket det kostar svenska företag i förlorad arbetstid när deras personal är inne på sina Facebook-sidor – och så vidare. Bara den här veckan.

Exakt hur många svenskar som finns på Facebook är väldigt svårt att avgöra. Enligt dem själva har ungefär 120 000 medlemmar registrerat sig som svenskar – och enligt webbrankingföretaget Alexa är Facebook den åttonde mest besökta sajten i Sverige, slagen bara av Google, MSN, Blocket, Youtube, Windows Live, Aftonbladet och Yahoo. Det skulle innebära att sajten nu har fler besökare än både Eniro och Expressen – och mer än dubbelt så många som Lunarstorm.

Sanningshalten i den rankinglistan kan och bör dock bestridas. Besöksstatistik på nätet är en minst sagt grumlig vetenskap, som inte fungerar ens på nationell nivå och en global topplista blir snabbt väldigt vansklig när den bryts ner på nationell nivå. Enligt samma källa är till exempel Facebook störst av alla sajter i Norge, vilket jag tillåter mig tvivla på.

Men statistiken kan lämnas därhän. Facebook är stor och växer just nu rekordsnabbt även i Sverige; mer än så behöver man egentligen inte veta. Däremot kan fundera en stund på vad det beror på.

Till en del kan Facebook-fenomenet förklaras på samma sätt som många andra sociala medier, som Myspace, Youtube och bloggar: som ett sätt att göra sig synlig. Men det är nog den minsta delen i framgångsreceptet. Betydligt viktigare är communityns möjligheter att skärma av resten av omvärlden: att reglera sitt nätverk och inte vara tillgänglig för alla, utan bara för dem man valt ut. Vilket är på väg att bli den största lyx man kan unna sig, i informationsstressens och tillgänglighetshetsen tidevarv.

Att Facebook så snabbt blivit så stort i Sverige, precis som Myspace (nr 17 på Alexas lista) har en mycket enkel förklaring: de fyller en stor lucka, eftersom inget svenskt medie- eller communityföretag gjort ett ordentligt försök att ta den positionen. Lunarstorm, Playahead med flera har haft ett stadigt grepp om de ungas mötesplatser, men när de vuxit ifrån den scenen har det inte funnits någon att gå till, mer än väldigt lokala eller väldigt nischade nätverk. Spelplanen har varit helt öppen.

Förklaringen? En obegriplig skepsis hos både svenska medieföretag inför de nya sociala medierna. Communitymarknaden för vuxna – och framför allt dess kommersiella potential – har viftats bort med samma uppblåsta självsäkerhet av mediejättarna som när talangscouten Dick Rowe på skivbolaget Decca 1962 sade nej till The Beatles med motiveringen att ”gitarrbanden är på väg ut”.

De har anledning att ångra det i dag.