Därför händer det inget, Adaktusson

MEDIEPOLITIK Förre SVT-proilen Lars Adaktusson undrar varför alliansregeringen inte lyckats skapa någon ”gemensam, kraftfull och modern mediepolitik”. Det är en högst motiverad fråga; tyvärr utan bra svar.

”Regeringen slumrar och tycks drömma om status quo”, konstaterar Adaktusson i sin kolumn i dagens SvD, om den hittills snudd på obefintliga mediepolitiken.

Föga förvånande är Adaktusson, som numera jobbar på MTG-ägda TV8, mest kritisk när det gäller passivititen gentemot public service. ”Att borgerliga företrädare som genom åren talat om statstelevision, och vänstervridning förvandlas till systembevarare när de hamnar i regeringsställning, är en remarkabel politisk omsvängning/…/Förklara det den som kan.”

Okej, här är ett par försök till förklaringar till varför regeringen antingen fullföljer den förra regeringens politik, eller inte gör någonting alls, trots att viktiga mediefrågor hopas på dess bord.

1) Djup partisplittring i sakfrågorna – i allt från presstöd och reklamfrågor till Boxer-monopol och public service. Det har varit gott om olika partiutspel på medieområdet det senaste halvåret, men de har aldrig kommit längre än till tidningarnas debattsidor. Oenigheten har lett till att minsta utredningsdirektiv dragits i långbänk och när det till slut kommit fram något förslag, som vårens lagrådsremiss om hur Boxer-monopolet ska kunna brytas upp, blir det föremål för nya tvister. I dag kom rapporter om att näringsdepartementet har beställt en egen rapport om vilka effekter lagrådsremissen kommer att få på digital tv-marknaden (läs mer hos Resumé), vilket låter som en tydlig signal på att vi inte lär se någon förändring för tv-tittarna förrän långt efter att hela digitaliseringen är genomförd.

2) Låg prioritering av mediefrågorna. Att medieområdet var dent enda större ämnesområde där alliansen inte kunde presentera något gemensamt åsiktsprogram före valet beror inte bara på splittringen i sakfrågorna, utan också på att ingen partiledare brinner för de här frågorna och för att de inte anses som viktiga opinionsvinnare. Realpolitiska bedömningar i Rosenbad lär leda till bedömningen att det inte är lönt att riskera en ökad partisplittring genom att driva fram omstridda kompromissförslag som oppositionen lär torpedera och som väcker opinioner även i de egna partileden. Då är passiviteten att föredra.

3) Bristande kompetens. Medievärlden befinner sig i en genomgripande, mycket snabb förändring när det gäller medieformer, mediekonsumtion och konkurrens. Men detta är inte en utveckling som kulturdepartementets ledning ger intryck att ha bra koll på, för att uttrycka det diplomatiskt. Medieområdet tycks heller inte tillhöra de delar av departementets verksamhet som kulturministern engagerar sig mest i.

Bra svar? Inte alls. Oavsett vad man tycker i sakfrågorna skapar regeringens passivitet på området osäkerhet – och gör att möjligheterna att agera minskar, när utvecklingen springer ifrån den. En del av mediefrågorna lär marknaden kunna hantera medan regeringen ser på. Men inte alla. Och att skjuta upp besluten till fram mot nästa valrörelse känns inte som en bra lösning.

Om två veckor ska åtminstone arbetet med utredningen om public service inledas. Då samlar utredaren Rose-Marie Frebran och huvudsekreteraren Nina Wormbs trupperna till ett första möte. En före detta vice talman med till synes väldigt rudimentär kunskap om mediebranschen och en forskare i vetenskapsteori, med suppleantskapet i Granskningsnämnden som främsta mediemerit. De har en tuff uppgift framför sig när de ska ta fram en färdriktning för public service, både ekonomiskt, innehållsmässigt och organisatoriskt, i en omvärld som rör sig i en helt annan takt än politiken.