Många vill dödförklara public service

DR-KRISEN Det är inte bara dansk fotboll och trevlighetskultur som dött en smula. Även public service ligger i dödskramper. Åtminstone om man ska tro en drastisk demonstration utanför Danmarks Radio i dag. Och i Sverige hävdar Aftonbladets Helle Klein – något överraskande – att svensk public service framtid står och faller med rätten till sponsring.

Danskarna först. Vid lunchtid i dag genomfördes en stor manifestation utanför skrytbygget DR Byen i Örestad, då upprörda DR-medarbetare reste ett 3,5 meter högt kors vid DR Byens tunnelbanestation. Korset var att tolka som en gravsten: på en skylt stod texten ”Public service: född 1926, död 2007?”

I ett uttalande säger DR-medarbetarna att ”patienten utsatts för ett väldigt våldsamt angrepp och att vi fruktar det värsta. Vi har inte den medicin som behövs och har inte fått den nödhjälp som är nödvändig för att klara patientens liv”.

Aktionen är tydligt riktad mot regeringens hårda linje, där den vägrar skjuta till mer pengar till det krisdrabbade DR, efter att kostnaderna för bygget av det nya DR-huset skenat. Istället måste DR spara hårt på programmen och säga upp var tionde anställd.

Läs tidigare artiklar om DR-krisen här.

Sverige då? Jo, i Aftonbladet i dag hävdar ledarskribenten Helle Klein att de direktiv till en public service-utredning som regeringen lade fram i förra veckan hotar public service, bland annat genom kravet att varje enskilt program ska leva upp till public service-uppdraget.

Till en del håller jag med henne – även om min grundinställning är att en utredning med så vaga direktiv, så kort tid efter det att det genomfördes en stor parlamentarisk utredning, framför allt är ett slöseri med allmänna medel. och egentligen bara ett sätt för regeringen att slippa fatta beslut om public service nu, eftersom de är så oeniga partierna emellan.

Men Klein ifrågasätter också det enda riktigt tydliga direktivet: att utreda om SVT ska få ägna sig åt sponsring av program. Enligt henne skulle det leda till att ”public service-medierna inte kan sända stora idrotts- eller nöjesevenemang framöver. Tala om dödsstöten för public service”.

Visst: kostnaderna för sporträttigheterna är ett stort dilemma för SVT, som i fjol lade 19 procent av sin budget på sport, vilket svider hårt i plånboken. Sporten stod i fjol för en femtedel av allt tittande, så om SVT vill fortsätta vara stort och brett går det inte att välja bort den helt och hållet.

Däremot är det inga som helst problem om stora tävlingar, som OS, VM och EM, går i andra kanaler. Merparten av alla stora sportsändningar kan ändå ses av alla, eller nästan alla, svenskar – och sport är mer än bara de största arrangemangen. Dessutom är det inte med sponsringen som SVT:s engagemang står och faller: de intäkterna är futtiga 40-60 miljoner per år, att jämföra med de nära 800 miljoner sportsändningarna kostade i fjol. Och när det gäller nöje är sponsringsbidraget ännu mer marginellt: det är ju bara schlagerfinalen i Sverige och Europa som får sponsras i dag.

Att avskaffa sponsringen i SVT är det enda rimliga, av två skäl. Dels för att det snedvrider konkurrensen, dels för att SVT inte håller sig inom de regelverk som finns, utan systematiskt tänjt på gränserna för att kunna dra in lite mer pengar, vilket resulterat i ett antal fällningar i Granskningsnämnden och i olika rättsliga instanser.

Sponsring är inte det som håller public service under armarna. Det är snarare en sockerbomb till nödproviant som företaget glufsar i sig av för att dryga ut vardagsransonerna.

Läs också:
31/5 Regeringen köper sig tid om public service
30/5 Hon får makten över public service
21/5 Sporten är SVT:s största huvudvärk