Peter Örns käftsmäll mot kritikerna

PUBLIC SERVICE Sveriges Televisions vd Eva Hamilton tycker inte längre att det är relevant att tala om hur stor andel av tittartiden som svenskarna lägger på public service-tv – frånsett när statistiken gynnar dem, vill säga. Men hon erkänner att det ändå finns en smärtgräns.

Eva Hamilton har under sitt halvår som SVT-vd gjort en lysande insats i den allmänna debatten: tagit för sig, rutit ifrån och varit väldig tydlig gentemot både anställda, publik och politiker. Därför var det ovanligt och oväntat att se henne skruva sig som en mask inför frågorna om SVT:s snabbt fallande tittartidsandelar, i dagens utfrågning på Stockholm media Week.

I april var SVT:s totala tittartidsandel så låg som 31,2 procent. Det var 3,6 procentenheter (eller 10,4 procent) lägre än i april 2006. Om man ser till årssiffrorna har SVT:s utveckling varit följande: 1995 var den 51 procent, 2000 var den 44 procent och 2005 hade den sjunkit till 40 procent. I fjol blev årssiffran 38,2 procent. Det är mot denna bakgrund man med rätta kan tala om ett rejält ras i april – i synnerhet som det var den första månaden då digitialiseringen av storstadsområdena fick genomslag i statistiken.

Men ställt inför detta hade Eva Hamilton en massa invändningar. För det första: januari och februari var bättre (ja, men då hade inte Stockholm blivit digitalt). För det andra: på prime time har SVT mycket bättre siffror , men på dagtid har företaget inte råd att satsa lika mycket på kvalitet (vilket är en väldigt svajig argumentation, med tanke på hur tittandet fördelar sig på dygnet). Och för det tredje så bryr sig ingte SVT om tittartidsandelar, eftersom, de föredrar måttet ”veckoräckvidd”, som visar hur många av svenskarna som valt att titta på SVT någon gång i veckan (detta är i sig inget nytt, utan så har SVT-chefer pratat sedan mitten på 90-talet, men om det resonemanget vore sant hade hon ju inte behövt sina första två invändningar).

Vilken betydelse har då tittartidsandelen för SVT? Både en stor och en liten. På ett sätt har Hamilton rätt: för svenskarna är public service viktigare som idé än för det faktiska tittandet. Man vill att public service ska finnas, även om man inte alltid nyttjar det. Men om tittartidsandelen sjunker FÖR lågt blir den självklart ett problem, för betalningsviljan.

Det senare höll faktiskt även Hamilton med om (bra; så ärlig vågade aldrig hennes företrädare vara). Exakt var gränsen går ville hon dock inte precisera. Men det är rimligt att anta att 30 procent blir en väldigt jobbig gräns att underskrida, om det går för fort på resan dit.

I övrigt gav Hamilton bra och raka svar, inte minst om den omstridda sponsringen. ”Vi ska inte smygtrixa för att få reklamintäkter”. Bra sluta genast med det.

Hon konstaterade också att det inte är något problem om SVT-program syns i reklammiljöer, som på You Tube (”det är finansieringen som ska vara reklamfri, inte spridningen”) och berättade att det förs förhandlingar med bolaget.

När det gäller eventuella public service-sammanslagningar konstaterade hon lika tydligt att hon tycker att det är dålig ekonomi att Utbildningsradion ska ha en egen produktionsapparat.

Och slutligen släppte hon en högintressant siffra angående webb-tv: under fjolåret visades 98 miljoner klipp på SVT Play på webben. Och ännu intressantare: hittills i år är siffran 57 miljoner. Vilket innebär att SVT, om det tempot fortsätter, närapå kommer att fördubbla antalet visningar.

Peter Örn, då? Jo, SR:s vd var också med i utfrågningen, men fick inte ur sig lika mycket nyhetsmässigt. Mer än det här eldfängda svaret på den något komplicerade frågan: ”Omdu skulle göra allt för att rasera Sveriges Radio på kort tid, vad skulle du göra då?”

Örns svar: ”Lämna in min avskedsansökan”.

Se där, en en nriktig snyting till ordförande Ove Joanson och hans styrelse, som på senare tid distanserat sig alltmer från sin kritiserade vd. Och till alla belackare i medierna och i radiohuset.

Läs också:
7/5 SVT under en tredjedel av tittartiden