SEX ritade om kulturtidskriftskartan

NEDLÄGGNING Det sista numret av tidningen SEX har precis kommit ut, 152 sidor tjock. Men beklaga inte bortgången: applådera istället att de orkade så länge som de gjorde.

Kom ihåg: det är egentligen inte sorgligt när en tidning läggs ner. Det är bara sorgligt om det inte startas något nytt i dess ställe.
Så skriver Ika Johannesson & Vejde Gustafsson, skaparna av intervjumagasinet SEX, i ledaren i det nya numret; tillika det sista.

Det för tankarna till sommaren 2002. Då kom beskedet om att Bonniers före detta flaggskepp Månadsjournalen skulle läggas ner. Rapport gjorde ett långt inslag från redaktionen om denna kulturchock – och i Expressen skrev Månadsjournalens Ulrika Knutson själv, helt oblygt, att en ”unik röst, inte bara i svensk journalistik utan också i världen, nu tystnat”.

Men världen klarade sig, faktiskt, alldeles utmärkt utan Månadsjournalen, som vid det laget var en väldigt trött och kulturkonserverande tanttidskrift. I synnerhet som det kom en massa annat: en ny sorts yngre kulturjournalistik, (ni hittar den bland annat i Odd at Large om ni undrar), som må ha sina Horace-komplex och sina prettoövertoner, men som på det stora hela vitaliserat genren på ett välbehövligt sätt.

I denna utveckling har tidningen SEX spelat en oerhört viktig roll. SEX föddes samtidigt som Månadsjournalen dog och visade på ett annat sätt att göra kulturtidning. Visst, de hade också ”rätt” sorts kulturikoner – från den då ännu inte avslöjade författaren JT LeRoy till krönikören Ian Svenonius från bandet Make Up – men de blandades upp med en rad uppfriskande grepp. Som att glänta på dörren till vanliga människors vardag (det här var före bloggvågen), att intervjua garanterat ohippa människor utan någon som helst ironi – och framför allt att återuppliva den långa, nyfikna intervjun, där folk faktiskt lyckades få något vettigt sagt. Medieelitism, men med ett mänskligare ansikte – och en journalistisk skärpa utöver de flesta av genrekollegorna.

En alldeles egen mix och en ovanligt egensinnig ton. Det har varit SEX signum under dess snart fem år långa levnad. Att ens komma på tanken att blanda utskällda Eric Prydz, älskansvärda Lisa Carver, musikerna Henric de la Cour, Diamanda Galas och Robyn, samt Long Tail-gurun Chris Anderson, som de gör i avskedsnumret, är i sig en kulturgärning. Att den bästa intervjun i numret är med den allra mest oväntade personen, Imelda Marcos, är bara symptomatiskt.

Hejdå SEX – och tack för de här åren. Tomrummet kommer att bli stort. Tills någon annan fyller det på ett helt annat sätt.

Läs också: en lång intervju med Ika Johannesson, som jag gjorde i Journalisten i samband med tidningen SEX premiärnummer sommaren 2002