SR måste sluta flagellera sig själv

PUBLIC SERVICE Två lyckligt leende kvinnor blickar mot läsaren av Sveriges Radios färska årsredovisning. Det är nog de enda glada nunorna inom public service-radion för tillfället. Men nu måste faktiskt SR ta sig ur sitt självplågande trauma.

Vad var det som mest präglade Sveriges Radio 2006? Valrapporteringen? Fotbollsfesterna? Den nya programsuccén Din Gata? Eh, nej. Ni vet vad: det som hände internt, det som inte längre skulle höras och det som skulle komma i dess ställe.

Denna radioturbulens präglar – med undantag av
det lyckligt leende omslaget (ett utslag av svart humor från kommunikationsavdelningen?) – även Sveriges Radios nyss publicerade årsredovisning för fjolåret.

I sitt förord skriver ordföranden Ove Joanson syrligt om ”de årliga debatterna om radioledningens förstörelselusta”, vilket är hans sätt att säga att SR är en osedvanligt förändringsobenägen organsiation, men konstaterar också att ”alla förändringar inte är förbättringar och att även en radioledning måste kunna ändra sig. (Och tillägger, ödmjukt för att vara Ove J: ”Det kanske vi har gjort någon gång för sällan”).

I sitt vd-ord skriver Peter Örn om ett ”mödosamt inre arbete” och om en ”vilsenhet” inför det nya.
Jan Engdahl, projektledaren för SR:s stora omställningsarbete SR 2010 och sannolikt den ende i ledningen som är mindre populär internt än Örn och hans programdirektör Eva Blomquist – skriver i sin sammanfattning av året att ambitionen var att ”lyssnarna skulle märka så lite som möjligt av de interna förändringarna”, vilket väl får sägas ha gått åt pipsvängen. Hans text präglas istället av ord som turbulens, kritik och brister i kommunikationen.

En kortversion av hela aktstycket kan formuleras så här: SR försökte både organisera om och byta tablåstrategi samtidigt, för att ta igen alla förlorade år av handlingsförlamning. Det gick åt helvete på de flesta sätt.

Så. Bra. Då är det dags att gå vidare. Att fortsätta älta tablåändringarna, skälla på Lantz & Ljung och sakna Vår grundade mening, är knappast konstruktivt. Att avsätta chefer och sparka ut Lantz ur P1 skulle inte föra radion ett steg närmare en trygg framtid; snarare tvärtom. P1-talibanerna i Radiohuset och dess resursstarka hejaklack bland de stora morgontidningarnas radiokrönikörer måste därför variera sin klagolåt – och se till att debatten kan ta steget vidare till de mer akuta frågorna just nu.

En sådan är att se till att SR trots sparåtgärderna kan avsätta ordentligt med resurser för att fortsätta utveckla webben. Länge låg SR långt före SVT på nätet; nu är det snarare SVT som visar vägen, med mer förnyelselusta och större förståelse för hur man ska öppna upp sig mot publiken och omvärlden.

En annan är att utveckla den lokala radion. Ingen annan stans möter SR så mycket ny konkurrens som på de lokala området, där alla aktörer just nu expanderar inom rörlig bild och webb. Vilken plats har lokalradion i det nya medielandskapet? Det behöver debatteras och leda till nya handlingsplaner.

En tredje är att bryta det politiska dödläget. SR:s styrelse har de senaste åren gjort allt för att förstöra relationerna med kulturdepartement och riksdag, via tjurskallig utpressning och vägran att acceptera budgetverkligheten (vilket är den direkta orsaken till varför SR måste spara pengar just nu). Den isen måste brytas. Regeringen väntas det kommande året fatta flera viktiga beslut om den kommersiella radion, som har en mer aktiv dialog med departementet just nu. Då kan inte SR-styrelsen fortsätta köra sitt eget mediepolitiska race.

Alltså: sätt stopp för tablåflagellismen och chefsjakten – och börja prata om framtidens radio. Det är nu den formas, både kommersiellt och politiskt, i omvärlden. Medan SR-medarbetarna och dess påhejare mer än någonsin håller blicken fast fixerad inåt.

Årsredovisningen kan laddas ner här.

Läs också:
25/4 Därför är krisen på SR värre än på DR