Svensk Elitfotbolls storhetsvansinne

RÄTTIGHETSSTRIDER Bunkeflo IF är inte riktigt på samma nivå som Manchester United. Det är bara Svensk Elitfotboll som tycks tro det, att döma av deras nya mediepolicy.

Ingen sport har så starkt kontrollbehov när det gäller medierna som fotbollen. Steg för steg har de stora klubbarna och de internationella fotbollförbunden strypt tillgängligheten för spelare och ledare. Den som vill ha de fylligaste kommentarerna till Manchester Uniteds förnedring av Roma i tisdags får därför gå till Uniteds egen tv-kanal, MUTV och dess sajt. Där kan man, mot en prenumerationsavgift, å andra sidan få precis så mycket man orkar.

Rättigheter är nyckelordet. Inför fotbolls-VM 2006 försökte Fifa krama varenda krona ur tv-rättigheterna, genom att sätta begränsningar på hur andra medier fick använda bildmaterial från matcherna. Bildspel på webben förbjöds, antalet bilder som visades i tidningarna begränsades – och regler sattes upp för hur bilderna skulle hanteras på tidningssidorna.

Efter kraftiga protester tvingades Fifa backa, men tonen i dialogen var satt: medierna ska inte tro att de kan bestämma själva över vad och hur de vill publicera.
Sverige är förhållandevis idylliskt i jämförelse. Här delar fortfarande de flesta klubbarna ut spelarnas mobilnummer till journalisterna vid säsongsupptakten och här kan man fortfarande intervjua ganska fritt.

Men restriktionerna smyger sig på. I dag rapporterar Medievärlden att Svensk Elitfotboll infört ett förbud för alla tidningar att ta egna porträttbilder på spelarna i Allsvenskan och Superettan. Föreningen har nämligen sålt ensamrätten för sådana bilder till företaget Idrottsfoto – och den tidning som vill visa porträtt på spelare får vackert köpa dem därifrån, för 4 000 kronor per lag.

Bra betalt, onekligen, för lag som Bunkeflo, Falkenberg och Sylvia. Deras spelare marknadsvärde är ju inte riktigt detsamma som Christian Ronaldos.