Perssonboken ett journalistiskt praktverk

PERSSONSAMTALEN Snuttifiering, sade Göran Persson om de fyra timmarnas tv-dokumentär i SVT. Efter att ha läst utskrifterna av intervjuerna är det lättare att förstå vad han menade.

En lång påskhelg var vad som krävdes för att plöja ”Aldrig ensam, alltid ensam”, Erik Fichtelius sammandrag i bokform av de 57 Persson-intervjuerna under elva år. Av de 100 timmarnas samtal har ungefär 50 skrivits ut och sammanfattats tematiskt och kronologiskt. 610 sidor kompakt text; ett Duracell-ihärdigt fråga/svar-batteri. Ibland med långa Persson-utläggningar, men för det mesta med ett rappt meningsutbyte, där intervjuaren Fichtelius sparrar, följer Perssons rytm och skjuter in små bitska attacker.

I tv-serien var intervjuaren snudd på osynliggjord, men här han en central roll. Och Fichtelius är en mycket skicklig intervjuare: bra på de försåtligt öppna frågorna, skolad av intervjugurun Sawatsky, men också påläst nog att säga emot, pressa Persson och påminna honom om de retoriska och politiska lappkast han gör i förhållande till tidigare intervjuer. Den uppenbara förtroligheten mellan de två, som brothers in arms, två förtrogna i en egen liten analysbubbla, får också Persson att prata på ett sätt som han och andra politiker – dessvärre – sällan gör i vanliga intervjuer. Resonerande, reflekterande och raljerande om vartannat.

För alla som är intresserade av politiken och de stora samhällsfrågorna det gångna decenniet är boken betydligt mer givande än tv-filmen. Den var en osedvanligt lång trailer; en citatfest med personpåhopp och kompaktanalyser. Kanske var det enda sättet den gick att göra den på: i ett elvaårsperspektiv blir ju inte ens fyra timmars program mer än små skärvor av det som hänt. Men sett till vad som fanns att välja mellan är det också tydligt att tv-filmerna var klippta för att hitta sekvenser som kunde ge största möjliga mediala genomslag.

Visst, det finns ännu fler personpåhopp här för den som inte fått sitt lystmäte av sådana. Persson kan få den svåraste av kriser att framstå som någon annans skuld – om inte borgerligheten så mediernas. Skandaler inom fackrörelse och SSU skylls på att medierna inte gjort motsvarande granskning av näringsliv och andra ungdomsförbund. Statsministerns medieförakt är gränslöst – och sämst av alla tycker han om Aftonbladet, som han beskriver som en snaskig, låg ”porr- och våldsprodukt, med lite dekoration av samhällsanalys”.

Men det boken framför allt ger är fördjupade politiska perspektiv, i synnerhet när det gäller den ekonomiska politiken och utrikespolitiken. Och det är här den verkliga poängen med Fichtelius utdragna intervjuserie framträder. Persson får tid och plats att utveckla sina resonemang om allt från Irakkris till maxtaxan.

Det är, sannerligen, inte snuttifierat. Men mycket läsvärt. Knappast som äreminne över en statsministerepok – bilden av Persson som ges är ju inte särskilt sympatisk – utan som en politisk loggbok, över en turbulent period.

Kritiken mot Persson-projektet, som senast formulerades av Lars Adaktusson på DN Debatt, kvarstår. Dubbelspelet med Fichtelius som både dokumentärfilmare i skuggan och realtidskommentator i rampljuset går fortfarande inte att försvara. Och det finns många tveksamheter gällande såväl den gräddfil Persson försågs med för att – med källskydd – läcka tunga politiska nyheter till SVT, som den gräddfil i form av exklusivitet som Fichtelius fick för de här intervjuerna, medan alla andra medier stängdes ute.

Men det går inte att säga något annat än att resultatet rent journalistiskt är ett praktverk.

Läs också:
6/4 Persson ville inte ha Engqvist på SVT
1/4 Halv miljon såg Persson på webben
29/3 Räknade Persson med ett rent äreminne?
26/3 Hur bevisar man att man inte är otäck?
23/3 Persson närmar sig 1,5-miljonstrecket
21/3 Öppenhet à la Sveriges Television
20/3 1,3 miljoner såg på Ordförande Persson
19/3 Inte ett ord om kritiken mot Persson-filmen
12/3 Perssonfilmen en helt liten industri
18/9 Fritt fram för Figges Persson-porträt