Öppenhet à la Sveriges Television

PERSSONDOKUMENTÄREN SVT:s programdirektör Jan Axelsson hävdar att Erik Fichtelius omdebatterade statsministerdokumentär är ”det mest öppna projektet i tv-historien”. Det är när man hör sådant som man inte vill veta hur de slutna SVT-projekten ser ut…

Axelssons uttalande görs i Resumé, som en replik till Gunnar Hökmarks debattartikel i Expressen i dag, där denne hävdar att Ordförande Persson-serien inte bara är historiskt som dokument utan också när det gäller ”en journalists och ett tv-bolags förlorade trovärdighet”. Hökmark satt som ordförande i konstitutionsutskottet, KU, när det 2003 granskade Göran Perssons avtal med SVT om dokumentärserien och anser att serien och hemlighetsmakeriet kring den är en av ”Sveriges Televisions sämsta stunder”.

Jan Axelsson, programdirektör för nyheter på SVT, tycker dock att Hökmark fastnat i den debatt som fördes när det avslöjades att Fichtelius-intervjuerna pågick – och anser att projektet är ”det mest öppna i tv-historien. ”Vi kommer att ställa grundmaterialet med alla
100 timmar intervju till forskningens förfogande/…/varenda suck, vartenda kommatecken”, säger Hökmark – som bara medger att ”det fanns en berättigad kritik mot delar av konstruktionen runt projektet för fem år sedan.”

Men Axelsson väljer att blunda för det som var huvudproblematiken med de 57 statsministerintervjuerna. Det var inte projektet som sådant, utan det faktum att det hölls så hemligt – samtidigt som intervjuaren hade rollen som inrikespolitisk kommentator i SVT.

I mer än sex år – och över två val – hölls projektet hemligt. Stora delar av SVT:s ledning kände inte till projektet – inte ens Aktuellt-chefen Helena Stålnert. När projektet blev känt konstaterade sedan SVT-ledningen att konstruktionen med de dubbla rollerna inte var acceptabel. Men vad hade hänt om projektet inte avslöjats? Hade det fortsatt även under 2006 års valrörelse?

Att materialet från intervjuerna offentliggörs är naturligtvis en lovvärd form av öppenhet. Men hur många timmar man än orkar titta på kommer man aldrig att kunna få hela bilden av relationen Persson-Fichtelius. Att det finns en förtrolighet dem emellan är uppenbart för envar som ser dokumentären. Men vi hör inte vad som sägs när kameran är avslagen; vet inget om hur väl Fichtelius lyckades hålla distans till statsministern som bakgrundskälla när han skulle sköta sitt ordinarie jobb som kommentator. Eller för att citera Fichtelius själv (ur den här intervjun):

”Problemet består i så fall i omfattningen.
Den här källan får inte bli för dominerande. Det måste hela tiden
finnas ett inflöde från annat håll. Risken, som jag varit väldigt
medveten om, är att om man talar för mycket med en person så kan man
tendera att få en extra stor förståelse för den personens resonemang.
Om min strävan är att förstå bättre och en källa ofta och vältaligt för
fram sin bild, då finns risken att man börjar tycka att ”oj, det där
låter ju väldigt klokt och förnuftigt”.

Ja, det är risken. Därför var total sekretess och dubbla roller inget bra sätt att hantera projektet på. Oavsett hur mycket öppenhet man slänger på i efterskott.

Gårdagens avsnitt av Ordförande Persson sågs av 1 275 000 personer, enligt mätföretaget MMS. Det är 10 000 färre än i premiären, men programmet var ändå gårdagens mest sedda. Tredje avsnittet visas i morgon, torsdag.

Läs också:
20/3 1,3 miljoner såg på Ordförande Persson
19/3 Inte ett ord om kritiken mot Persson-filmen
12/3 Perssonfilmen en helt liten industri
18/9 Fritt fram för Figges Persson-porträtt