TV-licensen förlegad, men svåravskaffad

LICENSSTRID Ständigt denna tv-licens! 83 år efter införandet av en public service-licens (då enbart för radio) kan frågan om licensens vara eller icke vara fortfarande väcka het strid.

Moderaternas motvilja mot tv-licensen är väletablerad. Den har fastslagits på partistämmor och i public service-utredningar – och så sent som för en månad sedan sade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth i en intervju i branschtidningen Resumé att hon inte ser några faror alls med att skattefinansiera public service istället för att ta in pengarna via Radiotjänst.

I veckan fick det licensmotståndet förnyat liv, som en av de 83 punkterna i ett inlägg från partiets kulturkommitté – och fick genast stort genomslag. Aftonbladet lade ut läsaromröstning i torsdags kväll och efter bara några timmar hade 130 000 personer röstat. 88 procent svarade ja på frågan ”Tycker du att tv-licensen ska skrotas”.

Politiskt är stödet svagare. På det här området ropar moderaterna ganska ensamma i den politiska öknen. I det mediepolitiska program som fp-ledaren Lars Leijonborg lanserade med buller och bång i januari stod det att folkpartiet vill behålla licensfinansieringen, även om den bör kompletteras med fp:s så omhuldade kvalitetsfonder. Övriga allianspartier har i alla lägen ställt sig bakom det nuvarande finansieringssystemet och lär inte ge sig in i någon kohandel om tv-licensen nu.

Senast frågan utreddes i statlig regi, 2005, var det heller aldrig tal om att avskaffa licensen, utan bara om att styra om en aning i pengaströmmarna och att byta namn på licensen till medieavgift. Det förslaget kasserades dock när frågan blev till proposition och senare till riksdagsbeslut. TV-licensen rör man inte i första taget.

Förklaringen är rätt enkel: riskerna med att finansiera public service via statsbudgeten är betydligt större än vad kulturministern låtsas om. Dels handlar det om mediernas oberoende gentemot sittande regering, dels om risken för kortsiktighet i det ekonomiska beslutsfattandet. Att göra public service-anslagen till en årlig budgetfråga skulle göra företagen betydligt svagare och mer sårbara för politiska utspel.

Kruxet är därför ett annat: att licensen som företeelse är på väg att bli hopplöst förlegad, med tanke på den omvälvande förändring vi just nu är mitt uppe i när det gäller medievanorna. Frågan om ”tv-innehav” blir allt mer ointressant när tv, dator och telefoni smälter samman. Hittills har politikerna försökt hantera detta genom avancerat ordklyveri kring vad som är en tv-mottagare, vilket naturligtvis är dömt att misslyckas med en teknisk utveckling som går snabbare än riksdagstrycken hinner torka.

Att låtsas ta betalt för ett visst mediebeteende är helt enkelt dömt att misslyckas. Alla tittar inte på traditionell tv – unga tittare lägger snart lika mycket tid på rörlig bild via datorn som via tv-apparaten. Alla tittar heller inte på public service – SVT:s tittartidsandel är nu under 40 procent och yngre tittare har SVT först som sitt sjätte val när det gäller kanalpreferenser.

Det vi betalar för är alltså inte vårt faktiska tv-tittande och radiolyssnande – utan för värdet i att vara garanterade ett public service-alternativ. Och det verkar folket fortfarande ganska villigt att göra: public service har betydligt starkare stöd som idé än som faktiskt medium.

Det är alltså enbart licensen i sig som väcker ilska. Den nöten måste knäckas på något smartare sätt än att bara slentrianmässigt flytta över finansieringen på politikerna.