Murdoch borde vara sugen på Metro

CHECKOUT Under en vecka med många stora medienyheter missade jag möjligen att i tillräcklig omfattning uppmärksamma den största: att Pelle Törnberg lämnar Metro.

Beskedet kom i tisdags, lagom till Metros tolvårsdag: Pelle Törnberg, Jan Stenbecks favoritdirektör och världens mäktigaste mediesvensk (möjligen jämte Niklas Zennström) slutar, 51 år gammal, som vd för Metro International.

Bakom sig har han en karriär som är utan motstycke i den svenska medievärlden, som arkitekten bakom först MTG och sedan Metro International – två bolag som i grunden förändrat inte bara den svenska utan också den internationella mediescenen, som pådrivare av den globala gratistidningstrenden.

Men på något sätt har Metro och Törnberg aldrig riktigt fått det erkännande de förtjänar. Därtill har det funnits för många skeptiker, inte minst bland börsanalytikerna som pekat på för höga risker och för hög nyetableringstakt, och för många fiender, i resten av medievärlden, som gjort allt de kunnat för att nedvärdera Metros betydelse och måla upp den som det stora hotet mot kvalitetsjournalistiken.
”Gillar man att ha fiender i medievärlden ska man jobba på Metro”, konstaterade Törnberg, när jag gjorde en lång intervju med honom för fem år sedan. Han beskrev då också Metro som en ”rätt tråkig, men korrekt tidning”, vilket faktiskt är en utmärkt bild.

Fienderna och skeptikerna har möjligen blivit färre, men de finns kvar. I sin regeringsrapport om presstödet, som kom i veckan, talar exempelvis medieprofessorn Karl-Erik Gustafsson nedlåtande om ”annonsdagbladet Metro”. Samme professor hävdade i höstas att alla gratistidningarna görs av amatörer och att de bara är en övergående trend i medievärlden.

Bland de flesta internationella medieanalytiker ses dock Metro som ett av världens starkaste medievarumärken, med utgivning i 21 länder.
Tidningen har också, i hög grad, ritat om den svenska mediekartan: fått nya läsargrupper att upptäcka dagstidningen som medieform och etablerat sig i så många som 101 svenska utgivningsorter. De har, emellanåt, skrämt skiten ur etablerade tidningsföretag som Bonnier, Stampen och Schibsted, men de har också tvingat fram en snabbare förändring och en helt annan kundinsikt.

Vad ska då hända med Metro, post Törnberg? Bolagets styrelse ska nu rekrytera en ny vd, förhoppningsvis redan till sommaren.
Säger de. Men det går inte att låta bli att tänka en annan tanke: att Kinneviks tidningsäventyr nu är över och att bolaget är till salu, till rätt spekulant.
Det finns ju inte mycket mer att bevisa. Metro blev störst i Sverige, en av de största i världen – och de tjänar pengar, efter en lång ökenvandring – även om det fortfarande finns en hel del luft i resultaträkningarna. Klart att Törnberg kan tänka sig att checka ut då.

Vem som ska köpa? Som jag ser det finns bara en spekulant: Rupert Murdochs Newscorp. Är det något som Murdoch älskar är det starka varumärken, med global potential och förmåga att bryta upp mediehegemonier – som Myspace, som var hans senaste snilleköp. Helst hade han nog velat skapa Metro själv. Men att ta över Törnbergs livsverk, i en medievärld där gratis blir ett allt viktigare begrepp, är säkert inte främmande för honom. My Metro. Det skulle kunna bli något.