Sveriges Radios nya styrelsekris

STORM PÅ SR En upphetsad debattör krävde i veckan att det skulle upprättas en katastrofkommission för Sveriges Radio. Det vore, milt sagt, att ta i. Det public service-radion framför allt behöver är en styrelse som tar sin uppgift på allvar.

Det uppges råda kris på SR. När var det inte kris på SR? Det mesta som gäller public service-radion har en tendens att bli väldigt dramatiskt, vilket till en del handlar om ett enormt publikengagemang, men även om att organisationen är en av det svenska medievattnens största oljetanker: enorm, men svårstyrd och usel på snabba manövrar.

Den här gången är det flera småkriser som sammanfaller. Dels en omdiskuterad omläggning av tablån, dels en intern omorganisation, dels beskedet häromveckan om att SR i år måste spara 100 miljoner kronor under 2007. Om knappt två veckor, den 22 februari, ska styrelsen fatta beslut om exakt vilka sparåtgärder som ska vidtas för att undvika att budgeten spräcks.

Är det sagt, i varje fall. Men man vet aldrig. Under de snart fyra år som den här styrelsen har verkat har den inte precis utmärkt sig för handlingskraft och tydlighet, snarare tvärtom.

Och från en början såg det ju så bra ut. Efter den stora styrelsekrisen i samband med den misslyckade rekryteringen av Joachim Berner som ny vd för Sveriges Radio 2003 blev det en storstädning i styrelsen. En ny ordförande och sex nya ledamöter valdes in, med erfarenheter från företagande, medier, teknik/IT och folkrörelser. Till och med ordföranden, förre SR-chefen Ove Joanson, fick jobbet för sin breda medieerfarenhets skull – inte för sin eventuella partifärg, vilket varit normen i tidigare styrelsetillsättningar inom public service.

En professionell styrelse, helt enkelt. Men den har knappast agerat professionellt. När det gäller de övergripande strategiska och ekonomiska besluten har styrelsen konsekvent målat in sig i hörn som de inte kunnat ta sig ut utan drastiska konsekvenser.

Det första misstaget var att så envist låsa sig fast vid digitalradion, dab, som den enda framtidsvägen. I brev till regeringen hävdade styrelsen att allt annat än dab skulle göra radion ”marginaliserad som massmedium”. Det var ett rent utpressningsförsök gentemot politikerna – och när det misslyckades hamnade SR i ett strategiskt vakuum, som spred oro i den redan utredningsuttröttade organisationen.

Det andra stora misstaget gäller ekonomin. Med stöd av tillfälliga tillskott från pensionsmedel och statsanslag har SR undvikit att genomföra nödvändiga effektiviseringar. När situationen nu blir ohållbar, med ett förväntat underskott på 100 miljoner kronor, skyller styrelsen på politikerna och hävdar att radion ”systematiskt och medvetet underfinansierats” av riksdagen.

Men ansvaret för de ekonomiska realiteterna kan inte styrelsen vältra över på någon annan. Att klandra politikerna är också en högst riskabel taktik, med tanke på den utredning som väntar om kostnadseffektiviteten inom public service.

Radion är inte i kris. Men styrelsens agerande, eller brist på det, bidrar till att skapa en.