Martin Jönsson
SPARKRAV Den nya omgången av kostnadsminskningar på Sveriges Radio kan bli dne knepigaste hittills. Men om man offrar de nya kanalerna för att konservera de gamla gör man ett stort misstag.
I går preciserade vd Peter Örn hur stora de besparingarna är som krävs för att balansera företagets ekonomi. SR har hittills fått tillfällig finansiering, bland annat genom de så kallade Alecta-pengarna, för att satsa på webb och digital radio, men har inte lyckats krympa den ordinarie kostnadskostymen – och när extrapengarna nu tar slut spricker budgeten.
Totalt rör det sig om 100 miljoner per år som måste sparas, fastslog Örn. Via billigare administration, minskade lokalkostnader, färre orter som producerar levande musik och färre fasta anställda konstaterade han, men utan att meddela om det blir tal om uppsägningar.
En fråga som direkt dök upp i Ekot var den här: ”Om Sveriges Radio hade valt att bara ligga kvar med sändningar i radio, då hade inte den här besparingen varit nödvändig?”
Peter Örn svarade det enda man kan svara: att ”då hade Sveriges Radio tappat sin förmåga att finnas med i utvecklingen som ett modernt medieföretag.” Men bara det faktum att frågan ställs säger en del om synen på nya kanaler som finns inom SR. Webben ses inte som riktig radio, trots att det är där som radion är som bäst och inte via det traditionella tablåutbudet.
Att SR och SVT tvingas spara för att ha råd med utbyggnader på webbområdet är en konflikt man måste lära sig leva med. Det är på nätet public service har ett verkligt försprång och en särart: den måste utvecklas och investeras i, även när det är knapert i plånboken. Att inte satsa där är att ge upp om nya möjligheter att nå publiken.
Läs också:
31/1 Kejsarens nya kriskommunikation på SR