Stenholm satte alltid publiken främst

OLLE STENHOLM DÖD Journalistiken i Sverige har förlorat en av dess mest engagerade publicister. Men för publiken är förlusten ännu större.

Cancern vann. Inte första gången – då kämpade han sig tillbaka, med en livsgnista och en styrka som slog alla med häpnad. Men andra gången sjukdomen slog till blev den för stark och i dag meddelade familjen att journalistveteranen och allmänhetens pressombudsman Olle Stenholm avlidit, efter en tids sjukdom.

Tomrummet efter honom blir stort. Både efter personen Olle Stenholm, alltid nyfiken och samtalsvillig, och efter journalisten Stenholm, som satt avtryck i de bredaste svenska medierna i decennier, från papper (Dagens Nyheter) till tv (Rapport, Magasinet) och radio (Ekot, Efter tre). För många personifierade han själva idén med public service: att vara i allmänhetens tjänst.

Men det största tomrummet just nu blir självklart inom det område som han ägnat de senaste sex åren åt, som Allmänhetens pressombudsman, men där hans engagemang går betydligt längre tillbaka än så: pressetiken.

Redan som ordförande för Publicistklubben tog hans sig an frågorna om mediernas ansvar – och brist på det – med stor iver. Och som PO, som enligt stadgarna har som uppgift ”att råda och bistå enskilda som känner sig förfördelade av publicitet”, har han gjort oerhört betydelsefulla insatser.

Tidigare PO som Hans-Gunnar Axberger och Pär-Arne Jigenius har gjort viktiga insatser när det gäller pressetiken, men med Stenholm som PO växte ämbetet i betydelse – samtidigt som medieutbudet exploderade och det växte fram helt nya etiska dilemman.

Under Stenholms tid fördes mediernas etiska debatt ut från de inrökta murvelkretsarna och in i allmänhetens medvetande. Samtidigt förändrade han, delvis på eget bevåg, PO-ämbetets roll. För honom var inte det viktigaste att dela ut klander vid övertramp, utan att stimulera en bred och konkret etisk debatt ute på redaktionerna.

Han var noggrann som få, med en obändig integritet. Han lät sig inte svepas med av tillfälliga opinionsyttringar, utan kunde tydligt sätta ner foten när det gällde vikten av att ha en granskande och kritisk rapportering, inte minst av makthavare och kändisar. Han slutade aldrig vara publicist bara för att han blev ombudsman.

Mediernas rapportering må ha blivit brutalare och mer närgången de
senaste åren, men utan Stenholms insatser hade det kunnat vara
betydligt värre., Att han sedan var inlåst i ett system som är tandlöst
ocfh byråkratiskt kunde inte han lastas för: det ansvaret ligger hos
medieägare och fackförbund, som inte lyckats hantera frågan om
mediernas självsanering på det sätt de borde.

En av hans viktigaste insatser var att lyfta fram behandlingen av barnen i medierna. Där drev han en hård och tydlig linje: de mest oskyldiga och sårbara skulle skonas från alla former av publicitetsskador. Han tog strider med många redaktörer, valde allt annat än den mest bekväma linjen – och åstadkom ett ökat medvetande om den brutala kraften hos en ogenomtänkt och empatibefriad journalistik.

Journalister får aldrig sluta känna. De får aldrig glömma bort att det är människor, riktiga människor, de skriver om och för. Det gjorde aldrig Olle Stenholm, varken som publicist eller pressetisk debattör. Det kommer att göra honom särskilt saknad.