Realpolitisk blindgångare av Leijonborg

MEDIEUTSPEL Istället för politik: förvirring. Lars Leijonborgs inlägg om public service-fonder, snabbavskaffat presstöd och en ny kommersiell radiokanal kastar grus i regeringens mediepolitiska maskineri innan det ens hunnit starta.

Mediepolitiken har ända sedan Alliansens bildande varit en av dess svagaste grenar. Under valrörelsen presenterades aldrig någon gemensam plattform i mediefrågor och i premiärbudgeten var det mediepolitiska avsnittet ett av propositionens kortaste, med väldigt lite matnyttigt utöver kortandet av tillståndstiden för public service-bolagen.

Vad regeringen vill driva för mediepolitik är därför höljt i dunkel. Hittills har kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth varit mer reaktiv än proaktiv, exempelvis i dusterna med EU-kommissionen om presstödet, som landade i att medieprofessorn Karl-Erik Gustafsson gavs uppdraget att göra en ekonomisk analys av stödsystemet. När det gäller såväl presstödet som public service har ministern haft en försiktigt konserverande hållning till den nuvarande ordningen, även i de fall då det stridit mot den partilinje som moderaterna tidigare drivit.

I ljuset av detta framstår folkpartiets lansering i dag av ”ett nytt dokument för mediepolitiken” som en realpolitisk blindgångare, med sämsta möjliga tajming. I förordet till det åttasidiga programmet skriver partiet att de hoppas att innehållet ska kunna ”ligga till grund för en alliansuppgörelse om mediepolitiken”. Att döma av dagens reaktioner har utspelet snarare blottlagt en avgrund av meningsmotstånd och försvåra ytterligare för samordningskansliet i Rosenbad

I sakfrågorna innehåller folkpartiets medieutspel väldigt lite nytt.

Att folkpartiet vill avskaffa presstödet är ju ingen nyhet. Det vill moderaterna också, som enskilt parti. Det är bara att läsa innantill i den reservation partierna gemensamt skrev till presskommitténs slutbetänkande: ”Direktstödet till svensk dagspress bör av principiella skäl avvecklas”. Men både kd och centern har en annan hållning.
När det gäller public service-fonderna skissade folkpartisten Tobias Krantz, som är en av arkitekterna bakom gårdagens utspel, om sådana redan i sin reservation till public service-kommitténs betänkande 2005.

Även merparten av de övriga tolv punkterna i folkpartiets medieprogram är vältuggade godsaker ur det liberala skafferiet. Missnöjet med Boxer har partiet torgfört flitigt i beslutsprocessen om digitaliseringen av tv-nätet. Det är också en fråga som ligger på regeringens bord, genom EU-kommissionens invändningar mot monopolet. Att sälja ut bolaget är dock en mer drastisk åtgärd än vad marknaden kräver: Boxers konkurrenter har betydligt enklare förslag på hur bolagets särställning skulle kunna brytas.

Också förslaget om en ny, reklamfinansierad riksradiokanal med Eko-klass på nyhetssändningarna känns som ett folkpartistiskt fantasifoster. De kommersiella radiobolagen försökte i fjol få den förra regeringen att avskaffa koncessionsavgifterna, i utbyte mot att kanalerna skulle sända viss samhällsinformation. Nya auktioner och nya avgifter är det sista de vill ha.

Effekten av medieutspelet lär därför kunna sammanfattas så här: en dag i strålkastarna för folkpartiledaren Leijonborg. Men ett mediepolitiskt stolpskott för ministern med samma namn.