Faktakollen är Expressens svagaste kort

PERSBRANDT VS EXPRESSEN, del 1 Det var inte sant – men det
kunde ha varit det. Det var, något tillspetsat, Expressens försvarslinje under första delen
av Persbrandtsmålet. En offensiv och vågad taktik, men inte utan risk
att slå tillbaka mot dem själva.

Det här kommer att ta sin tid, sade Otto Sjöbergs ombud Peter Danowsky,
när han vid 10.30-tiden på fredagen skulle inleda genomgången av alla
artiklar som skrivits ibland annat kvällspressen om Mikael Persbrandts
alkoholproblem. Den pärm han samlat var tjock och hans genomgång av
Persbrandts persona så lång att Persbrandts ombud ifrågasatte
bärigheten på målet och rättens ordförande bad Danowsky att skynda sig.
Ett tag var intrycket nästan att det var Persbrandt som stod åtalad och
inte det omvända.

Expressens huvudlinje i försvaret är därmed tydlig: med tanke på
allt som fanns dokumenterat om skådespelarens livsföring hade tidningen
skälig grund att tro på de tips den fått om att Persbrandt var akut
alkoholförgiftad och inlagd på Alfagruppens behandlingshem i Jälla. Av
den linjen följer också att publiceringarna inte är kränkande, eftersom
de inte orsakat någon extra missaktning. ”Det här målet handlar inte om
smak, inte om lämplighet, inte om ifall man tycker att så här ska
kvällspressen inte bete sig, utan om detta: är det ärekränkande”, sade
Danowsky. ”Sanningen är inget vi processar om i dag”.

I sitt vittnesmål sade Otto Sjöberg rentav att ingen på redaktionen
upplevde uppgifterna som uppseendeväckande. De sattes ändå på
förstasida och löp, men Sjöbergs bild var att nyheten närmast var
förväntad. Han påpekade också att den dagens utgåva snarare sålde sämre
än normalt och alltså inte var sensationell, i den lösnummerköpande
publikens ögon.

Danowsky konstaterade vidare att Persbrandt ”avstått att sätta upp en
snäv gräns” gentemot medierna och att han avstått att anmäla tidigare
publiceringar till Pressombudsmannen.

Det scenario som målades upp är alltså tydligt: enligt
Expressens bedömning KUNDE uppgiften om akut alkoholförgitftning och
intagning vara sann. Otto Sjöberg berättade om hur deras källa tidigare
lämnat tillförlitliga uppgifter om Persbrandt och om hur reportrar på
tidningen ringt ett tiotal personer utan att någon slagit fast att
Expressens uppgift var felaktig.

Den stora svagheten i Expressens argumentation är naturligtvis att de
inte nått en enda källa utöver tipsaren som kunnat bekräfta att
uppgiften var korrekt, men att de publicerade i alla fall. Eller enligt
åklagarens linje: Expressen förlitade sig mer på den bild som
kvällstidningarna varit med om att skapa, än på källor som gick att
bekräfta. Rättegångens mest dramatiska punkt hittills kom just när
Mikael Persbrandts advokat pressade Otto Sjöberg om tidningen vid något
tillfälle fick sina uppgifter bekräftade. Sjöbergs stakande svar om att
det inte framkommit något som talade emot tidningens tips var inte hans
mest övertygande stund under förhöret.

Det är detta som juryn i eftermiddag har att ta ställning till, efter
respektive parts slutplädering. Fanns det skälig grund att tro på
uppgifterna – eller var det redaktionell slapphet och en chansning,
baserad på att uppgifterna var rimligt sannolika? Eller för att hårdra
det hela: litar juryn på Expressens beskrivning av hur publiceringen
gick till? Tidningens förtroende finns onekligen med i vågskålen, när
den eventuella brottsligheten ska bedömas.

Den andra frågan som juryn ska bedöma – och som möjligen är knepigare
– är graden av kränkning. Persbrandts ombud lär lyfta fram
kränkningen i den specifika artikeln, medan Expressen snarare lär driva
linjen att den här artikeln – hur felaktig den än var – knappast ändrat
allmänhetens bild av Persbrandt.