Två delar dystopi, en del utopi

MEDIEDEBATT Journalistiken så som vi känner den borda ersättas av en
”medborgarnas kunskapscentral”. Så drastisk är mediedebattöre Anders R
Olsson i sin nya bok, om mediernas tillstånd. En släng av mediekritiskt
övervåld, som inte för sakfrågan så värst mycket längre framåt.

Recension av Anders R Olsson ”Lögn, förbannad lögn och journalistik”, (Natur och Kultur), införd i Sydsvenskan i dag.

”Ingen inbillar sig att demokratin är perfekt eller allvetande. Det har
istället hävdats att demokrati är den värsta formen av styre. Frånsett
alla andra former som prövats från gång till annan.”
Det var Winston Churchill som sade det där, i ett berömt tal i
underhuset 1947. Byt ut ordet demokrati mot journalistik och styre mot
samhällsskildring så får ni en rimlig beskrivningen av tillståndet för
medierna i dag.

Sargad av redaktionella nedskärningar, intryckt i en målgruppsstyrd
mall och pressad av kompakta gratismedier blir det alltmer sällan som
den lyckas med det som är dess främsta uppgift: att berätta nya,
relevanta och viktiga historier.
Följden blir ett allt större ifrågasättande av dess urval,
arbetsmetoder och vinklingar. Mediekritik är i dag en folkrörelse;
vrede över drev och övertramp en del av det vardagliga samtalet.

När journalisten och debattören Anders R Olsson i kapitel efter kapitel
visar på hur dagens medier brister i rimlighet och anständighet, är det
alltså knappast några sensationer han levererar – snarare en dyster
uppräkning av alltför välkända och vanliga brister.

Problemet är att Anders R Olsson, när han väl är färdig med sin
litania, lämnar läsaren i sticket. Han fastslår att det journalistiken
borde göra för demokratin, men inte klarar, måste göras på något annat
sätt – men är extremt vag i sina skisser över hur detta skulle gå
till.
Han tror inte på den kommersiella journalistikens egna drivkrafter för
förbättring, ser inte public service som ett fullgott alternativ och
viftar snabbt bort eventuella hopp om medborgarjournalistikens förmåga
att komplettera bilden. Där andra analytiker ser en lång svans av
mångfald ser Olsson mest mer av samma sak – och avfärdar bloggosfärens
potential på några få sidor.

Det enda ljus han ser i tunneln, för att möta detta framrusande tåg av
felaktigheter, intigheter och enstaka avslöjande slumpskott, är en
”kollektivt beslutad, det vill säga politisk lösning på problemet.”

Han vill se en stor reform för en mer kvalificerad kunskapsresurs och
skapandet av en ”medborgarnas kunskapscentral”. Vem som ska vara
huvudmannen vet han inte, mer än att det inte bör vara politikerna,
via. Hur finansieringen ska ske vet han inte heller, mer än att han
inte vill att en miljardstinn mecenat à la George Soros ska stå för
kulorna. Oberoendet ska ju vara ledstjärnan över andra, för denna
vackra tulipanaros av Nyheter för Folket.

Någonstans här i det politiska tablåmålandet dör boken, av brist på
churchillsk klarsyn. Det han drömmer om är en utopi, framvuxen ur hans
egen dystopiska bild av journalistikens framtid. Han ser hur
journalistiken ägnar sig åt att ”ge folk vad folk vill ha” och hoppas
att folket ska lära sig att vilja ha något bättre.

Det är naturligtvis ingen orimlig önskan. Men det lär knappast ske
genom att avveckla journalistiken som vi känner den, utan snarare via
små steg av kvalitetshöjningar, i dialog med en alltmer krävande publik.

I debattboken ”Medieetik under debatt” som kom ut tidigare i höst (SNS
Förlag), fanns det gott om konkreta förslag på sådana. Men Anders R
Olsson drämmer igen dörren till förbättring utan att vilja lyssna
på några av dem.

Läs också:

29/8 En etikdebatt med publiken på läktaren