När läsarna säger ifrån

MEDIEBACKLASH Lögn, förbannad lögn och journalistik. Det är en väldigt väl vald titel på den debattbok om journalistik som släpps samma vecka som kritiken mot medierapporteringen om ministerskandalerna nått nya höjder.

Vid lunchtid i onsdags publicerade svd.se en artikel om att många läsare hört av sig och reagerat mot att stora delar av medierna gått för långt i sin bevakning av de nya ministrarna i Reinfeldts regering.

Efter en timme hade mer än 200 läsarkommentarer inkommit. Dryga dygnet senare var antalet uppe i 1800 – och därmed var artikeln den som genererat flest läsarkommentarer någonsin; nästan dubbelt så många som den artikel som bjöd in läsarna att skriva om sina tankar efter tsunamikatastrofen 2004. (Läs mer här).

Detta är inte den enda signalen på att rapporteringen om ministrarna i lagens gråzon tydligt passerat gränsen för vad många anser vara acceptabelt. Att avslöja övertramp och allvarliga lagbrott och kräva rimliga förklaringar är en självklar uppgift. Men när rapporteringen övergår i ett oregerligt drev, som inte längre förmår skilja på det nyhetsmässigt relevanta och det som är rykten, übermoralisk indignation, vanligt hederligt skitsnack och ideologiskt styrda kampanjer, då säger allmänheten ifrån. Och då blir mediernas skuld lika stor som de licensskolkande och skatteselektiva statsrådens.
Och priset möjligen högre, eftersom medierna inte kan ta time-out eller kvittera ut en fallskärm, utan har en förtroendevaluta att upprätthålla varje dag.

Detta är, naturligtvis, inte första gången som mediala övertramp väcker folkets vrede; de är ju dessvärre ingen bristvara. Däremot får kraften i protesterna gödning av den nya parallella medievärld som blir viktigare för varje dag, med bloggar, nätverksdiskussioner och särintressestyrda eller oberoende mediegranskningar på nätet. Och det är naturligtvis pinsamt för journalistkåren att medan flera av de största saknyheterna – relevanta sådana – tagits fram av bloggare, som s-debattören Magnus Ljungkvist, så är det de etablerade medierna som stått för de mest tveksamma incidenterna, från att betala barnflickor tiotusentals kronor för att ställa upp på intervjuer (mot arbetsavgift och kontrolluppgift?) till att referera uppgifter som kanske sagts i något privat sammanhang, men utan att ifrågasätta uppgiftslämnarens syften med att återberätta incidenten.

I denna tid av folklig vrede mot stora delar av medierna passar förlaget Natur & Kultur på att släppa en glödande debattbok med titeln ”Lögn, förbannad lögn och journalistik” av journalisten och tryckfrihetsdebattören Anders R Olsson. (Läs om den här.)

Det är en högintressant bok: pedagogiskt guidar den läsaren genom olika journalistiskt tveksamma
arbetsmetoder, nära och över gränsen till den flagranta lögnen. Men framför allt ställer den frågan: hur ska medborgarna bäst få den information de behöver.

Det är en diskussion som blir mer relevant för varje dag. Ju bättre den alternativa medievärlden blir på sin uppgift, desto större ansvar måste ju de traditionella medierna ta för sin. Men det är ganska uppenbart att Anders R Olsson – och en hel del av de 1800 kommentatorerna på svd.se – anser att de senare inte håller sin del av uppgörelsen.