En krigsförklaring mot public service

LICENSSKOLK Det finns lagbrott som är allvarligare än att strunta i att betala tv-avgiften. Men inte så många för den minister som är ytterst ansvarig för public service – även om hon representerar ett parti som tycker att licensen ska avskaffas för alla.

Ingen har fått ett så kyligt mottagande från den sfär hon ska styra över som nya kulturministern Cecilia Stegö-Chilò. Kommentarerna från kulturvärlden har pendlat mellan det tvivlande, det kritiska och det öppet föraktfulla (läs en mycket intressant betraktelse av detta hos bloggaren Isobel Hadley-Kamptz). Huvudkritiken handlar om att hon kommer från ”fel sfär”, det vill säga näringslivet och inte kulturen. Att hon har en gedigen bakgrund inom kvalitetsmedier har knappt nämnts: uppdraget som Timbrochef har varit ett så rött skynke för kulturarbetarna att det täckt över allt annat.

Inom public service har reaktionerna varit något mer avvaktande, men med en tydlig slagsida åt det negativa. Men där har det nog inte handlat så mycket om hennes profil – hon har ju trots allt jobbat med SR:s Studio Ett och torde vara mer insatt i public service-frågorna än de flesta av hennes företrädare – utan om partifärgen.

Moderaterna har ju varit väldigt tydliga i sin syn på public service. I fjolårets betänkande om public service reserverade sig moderaterna på de flesta punkterna mot majoritetens förslag. De vill inte avskaffa public service, men väl begränsa uppdraget, till ”att värna kvalitetsproduktion och program som inte har en direkt, kortsiktig avsättning på en kommersiell marknad, men som ändå har ett stort samhälleligt värde”. I klartext: fortsätt med nyheter, program på minoritetsspråk, teater, utbildningsprogram och barnprogram – men sluta med bred underhållning och stora delar av sportsändningarna. Public service ska bli smalare och vassare är receptet – och licensavgiften avskaffas. Istället bör SVT, SR och UR finansieras skattevägen. Även folkpartiet vill avskaffa licenserna och istället bygga upp public service-fonder, bland annat via auktionering av radio- och tv-licenser.

Att detta skulle bli verklighet under alliansens styre är dock inte det minsta sannolikt. Centern och kd är, till största delen, anhängare av det nuvarande systemet – och eftersom en proposition om public service klubbades av riksdagen i våras, med fastlagda villkor fram till 2012, kommer inte den nya regeringen att gå in och riva upp fundamenten som public service står på.

Men det finns ändå en oro inom organisationerna för att resurserna ska ifrågasättas och verksamheten som den ser ut i dag ska försvåras. Därför lär folk i public service-organisationerna nu resa sig i ett gemensamt uppror mot att den nya ministern visar ett sådant förakt för deras verksamhet att hon inte betalt licens på 16 år (även om hon till delar bott utomlands dessa år).

Och det är, självklart, svårt att försvara. Licensskolket kan inte tolkas på något annat sätt än som en protest mot hela systemet med licensfinansierad tv och radio. En krigsförklaring mot SVT, SR och UR, om man så vill. Vilket kanske inte är den bästa grunden att stå på om man som minister ska hantera just detta system – som det finns ett parlamentariskt stöd för även med den nya riksdagens utseende.

Att hon själv föredrar tysk public service, som hon konstaterade i en intervju jag gjorde med henne i mars i år, är knappast ett tillräckligt försvar…

Läs också:
6/10 Stegö-Chilò en injektion i mediefrågor