Därför är det ont om kvinnliga mediechefer

MEDIEMAKTSPRÅK ”Kvinnor är envisa. Det är ett problem när man ska
anställa kvinnliga chefer”. Se där hur det kan låta när manschauvinismen
och inskränktheten ges röst i mediebranschens maktkorridorer.

Veckans mest bakåtsträvande uttalande stod tidningen Norra Västerbottens styrelseordförande Cal Wikström för, när han i en DN-intervju skulle
förklara varför det – i hans mening – inte fungerade med Sofia Olsson
Olsén som chefredaktör på Norra Västerbotten. Olsén sade upp sig efter
en del interna strider, men framför allt för att hon utsatts för en
rad oaccetptabla och i flera fall olagliga hot från Skelleftebor som
ogillat tidningens journalistik. Hennes bil har förstörts flera gånger
och hennes familj drabbats. Men för Wikström faller allt tillbaka på
Olsson Olsén själv – för att hon är just kvinna:

”Många kvinnor i karriären
nöjer sig inte med att vara jätteduktiga, de ska vara stålkvinnan. De
frågar ingen om råd, blir prestigebundna och ändrar sig inte. Det är
ett bekymmer när man ska rekrytera kvinnliga chefer.”

Läs det igen: ”ett bekymmer när man ska rekrytera kvinnliga chefer”.
Många skulle nog säga att just prestigebundenheten snarare är ett
problem när det gäller manliga chefer – och i synnerhet i
tidningsbranschen, som är ett av de mest gubbdominerade reservaten i
hela näringslivet.

Av Sveriges drygt 160 dagstidningar är det bara ett 15-tal som har
kvinnliga chefredaktörer. På vd-stolen och på ordförandeposten är
antalet ännu lägre.
DET är problemet med kvinnliga chefer i tidningsbranschen. Och det tror jag att de flesta, utom möjligen Cal Wikström, inser.