En etikdebatt med publiken på läktaren

PRESSETIK I den nya antologin om medieetik, som ges ut i dag, finns
det massor med åsikter om vad som bör göras för att stärka förtroendet
för journalistiken. Men väldigt få av dem inkluderar dem som tappat
förtroendet. Nämligen läsarna, lyssnarna och tittarna.

I dag ska det debatteras pressetik. Hela dagen! Statsvetarprofessorn
Olof Petersson inleder med en debattartikel i Dagens Nyheter (läs den här),
där han slår ett slag för ett nytt regelverk för att granska etiken
inom medierna. Den tanken har stötts och blötts i flera år nu utan att
något har hänt, trots att de flesta är överens om att dagens system med
många olika instanser (en för vad som publiceras i tidningar, en för
journalisters arbetsmetoder, en för vad som sänds i public service och
TV4 och en utländsk för vad som sänds i flera av de kommersiella
kanalerna) är förvirrande för allmänheten och leder till en urholkning
av trovärdigheten.

En gemensam Medieombudsman – istället för PO, Yrkesetiska nämnden,. den
statliga Granskningsnämnden med flera – skulle öka tydligheten för den
som vill anmäla. Går det inte att införa kan man åtminstone skapa en
gemensam intagsfunktion för alla som har klagomål – och sedan hjälpta
till att slussa dem rätt, skriver Petersson.

Artikeln publiceras just i dag därför att boken Medietik under debatt, med Petersson som redaktör och med 25 av branschens företrädare som medskribenter, släpps i dag – och även debatteras, på ett seminarium anordnat av SNS.

Jag har läst boken. Den är en utmärkt översikt över diskussionen om
pressens vacklande etiska ställning; om sjunkande publikförtroende och
övertramp – men också om hur detta ökat risken för lagstiftning och
andra former av reglering.

I boken finns en lång rad konkreta förslag: en del drivna av
egenintresse, andra av genuin oro inför det uppkomna läget, där en allt
större del av svenskarna tydligt förklarar att de inte längre har
förtroende för stora delar av medierna. Här finns allt från
organisatoriska storbyggen när det gäller regelverket till
”mikrolösningar” ute på redaktionerna, i medieföretagen och bland
branschens parter.

Men en part saknas nästan helt. Publiken. Vilket är märkligt. Om det är
något som präglat de senaste årens medieutveckling så är det ju att
allmänhetens roll blivit allt mer central. Som leverantörer av material
till medierna, som kommentatorer och som medieaktörer på egen hand, på
bloggar, i nätverk och i användardrivna medier. En utveckling som till
en del är kopplad till teknik, men som till lika stor del handlar om
just ifrågasättande av de traditionella medierna.

Dessvärre tror jag att det är signikativt för stora delar av
journalistkårens och medieföretagens syns på publiken: att den helst
ska förhålla sig passiv och – med fullt förtroende – låta sig
översköljas av journalistik.

Jämför gärna med hur exempelvis New York Times och BBC resonerade efter
skandalerna med Jayson Blair-bluffen och Kelly-affären. De tog också
fram handlingsprogram för att återskapa förtroendet – men satte helt
och hållet publiken i fokus.

Fler bloggar, ökad transparens kring vad som rapporteras, mer
publikdialog, ökad användarvänlighet – raden av publikorienterade
förslag var lång.

I Medieetik-antologin finns några av dem med, i marginalen. Men till
stor del domineras den ändå av synsättet att det där med etiken är
något som redaktionerna ska fixa själv, bara politikerna och publiken
låter dem vara ifred. Och då har man förstått väldigt lite av vad som
är grundproblemet.