Dödsmässa för tidningsbranschen

DAGSTIDNINGSKRIS? Med ett omslag klippt som ett klassiskt
kidnapparbrev (eller, om man så önskar, som konvolutet till Sex Pistols
debutalbum), ställer tidningen The Economist i veckans nummer frågan
”Vem dödade dagstidningen?”

Den är visserligen inte död, än. Men frågan är ändå motiverad; i
synnerhet ur ett brittiskt och amerikanskt perspektiv. ”Affärsidén där
tidningar säljer ord till läsare och läsare till annonsörer, och där de
har en stabil position i hela samhällsbygget, håller på att rämna”,
skriver Economist på ledarplats. (Läs ledaren här och hela reportaget här).

När Alan Rusbridger, chefredaktör för The Guardian, ombads kommentera detta hos BBC i går (läs mer hos Journalism.co.uk)
rabblade han de vanligaste problemen: fallande upplagor och
annonsintäkter, ny konkurrens från gratistidningar och en alltmer
fragmentiserad mediekonsumtion. ”Och samtidigt som detta sker måste
alla medieföretag satsa stora pengar på att utveckla sitt digitala
utbud, för att inte missa den starka annons- och publiktillväxt som
sker där.”
Hans slutsats är tydlig: ”Alla kommer inte att överleva. Det kanske kommer att bli omöjligt att trycka tidningar på papper.”
Men, tillägger han, ”det kommer alltid att finnas en marknad för journalistik.”

Economists granskning av dagstidningsbranschen inleds med ett besök på
huvudkontoret hos norska Schibsted, som bland annat äger SvD och
Aftonbladet, och slutar hos svenska Metro, som en symbol för de nya
utmanarna.
Där konstateras att Schibsted är en framgångshistoria, som lyckats växa
både på webb och på papper med sin journalistik – och tjäna pengar på
kuppen – men att den historien inte är representativ för
dagstidningarna i världen. Snarare undantaget som bekräftar regeln.

Precis som när Economist granskade ”nya medier” tidigare i år (i bilagan ”Among the Audience”, som jag skrev om här och som kan köpas här)
närmar de sig frågan om dagstidningens framtid på ett sansat och
balanserat sätt. Här handlar det inte om att omedelbart avfärda alla
journalistiska produkter gjorda på cellulosa, som hos en del av
dagstidningens dödgrävare. Eller, för den delen, att hävda att
samhällsbevakningen och demokratin står och faller med de gamla
tidningshusen. Men tidningen konstaterar, helt korrekt, att stora delar
av branschen har ignorerat sina läsares behov och den uppseglande
digitala konkurrensen under alltför lång tid. Och att de nu får betala
priset.

Den är heller inte imponerad av de vanligaste motåtgärderna just nu:
nedskärningar på redaktionerna, ökad fokusering på underhållning och
livsstilsmaterial för att locka unga läsare, egna gratistidningar och
nya affärsidéer på nätet. ”Så här långt ser det inte ut som att
åtgärderna hjälper. Och även om de gör det, bådar det illa för medierna
i deras roll som samhällsorgan.”

I Sverige är dagstidningarnas ställning fortfarande stark, i en
internationell jämförelse. Men den samlade upplagan har minskat med
nära 20 procent, eller nära en miljon exemplar om dagen, på 15 år – och
när reklampengar och läsartiden stegvis flyttar över till nätet och
andra medieformer är det inte alls givet att det är de traditionella
tidningsföretagen som de hamnar hos.

Den hyperaktivitet som just nu präglar mediebranschen, i exempelvis
Danmark, Storbritannien och (snart) Sverige – med bland annat nya
gratistitlar och nyhetssajter en masse – utgår till stor del från den
marknadsosäkerheten.
Economists granskning är en bra påminnelse om att det också är en klok
idé att utgå från journalistiken. Eller med en klassisk travesti: ”It’s
the journalism, stupid”

Läs kommentar till Economist-artikeln hos Jeff Jarvis: Who Saved the Trees.